Anton Lernstål: ”Tempot är inte anpassat för att hålla hela rundan men jag fortsätter ändå”
Jag har bara avverkat någon kilometer på min löprunda när jag svänger ut på gång- och cykelvägen som går längs med vattnet. Där går antalet människor från några enstaka till desto fler. Den varmaste vårdagen hittills i år – och dessutom en röd sådan – gör att många vågar sig ut i solen. Ung som gammal – ingen vill vara inne.
Närvaron av andra får mig att spänna kroppen och växla upp tempot rejält. Med tempot följer pulsen och jag känner hur hjärtat bultar hårdare i bröstet.
Jag kryssar fram på den soldränkta asfalten, mellan stavgångare, barnfamiljer och vingliga femåringar på små färgglada cyklar. Springer ikapp och förbi motionär efter motionär. Först två tjejer som pratar om helgen, sedan en äldre herre med keps, därefter någon med en tröja i samma gröna nyans som Teenage Mutant Ninja Turtles.
Att trumma förbi andra som är ute och joggar ger mig en energiboost och jag ökar farten ytterligare för att jaga ifatt några lite längre fram. Jag känner mig starkare än någonsin – snabb som en hare – och det går fort, mycket fortare än det borde. Tempot är inte anpassat för att hålla hela rundan men jag fortsätter ändå. Måste se fräsch, stark och snabb ut om någon skulle titta. Måste flyga fram över gatan.
Halvvägs in känns kroppen fortfarande bra men pulsen är oroväckande hög i relation till hur långt jag har kommit. Vetskapen om att jag ska springa lika många kilometer till är skräckblandad och i bröstet växer tvivlet. Tvivlet om jag kommer att orka.
Det är fortfarande mycket folk i rörelse men tröttheten tar på energiboostarna. Jag vet att det kommer ett mer folktomt parti lite längre fram, då kan jag äntligen skruva ner tempot utan att någon ser, gå från att springa till att jogga. Nu handlar det bara om att försöka hitta nya krafter och orka ta sig dit.
Ansträngningen går bra. I några meter. Sedan går det inte alls. Jag är helt färdig. Vaderna värker, benen som stockar. Jag är snudd på vimmelkantig, hållet trycker i sidan och munnen smakar järn.
Så jag stannar. Jag hatar att stanna men det är långt kvar till målet. Minst ett par kilometer, säkert mer. Det spelar ingen roll att det är folk i rörelse, de ger inte längre några boostar och jag orkar inte se stark ut. Det går inte. Det är bara att trycka i sig det sura äpplet och känna sig svag.
Jag stryker svetten ur pannan med handryggen. Spottar i backen. Försöker få ner pulsen med några djupa andetag. Det går helt okej.
Sedan lommar jag hemåt med stela vader och saltspår på tightsen och vid tinningarna.
Jag hör inte stegen förrän de passerar tätt förbi mig. Men jag ser tydligt tröjan som är i samma gröna nyans som Teenage Mutant Ninja Turtles. Jag ser hur den försvinner bort längs med vattnet i samma exakta tempo som tidigare. I sin egen takt, på sitt eget sätt. Fokuserad på målet och uppgiften – och inget annat.
