Räddningstjänst, ambulanser och polis skickas till platsen och alla fem personerna i bilen förs till sjukhus, en allvarligt skadad och fyra lindrigt skadade.

Ett halvt dygn senare, klockan 13 på fredagen den 25 november, avlider Emil Johansson, som precis skulle fylla 17 år.

***

Det står ett par röda gymnastikskor på golvet i köket.

Det är Emils skor och de har stått där sedan dagen då mamma Mikaela Pettersson och pappa Peter Johansson lämnade sjukhuset utan att få med sig sin äldste son hem till Laxeby.

– Skorna ska alltid stå där, säger Mikaela.

På ett bord i köket har familjen skapat en liten minnesplats över en älskad son och storebror. Här ligger mössan han hade på sig vid olyckan, hans sista snusdosa, teckningar, foton, minnesböcker, diplom, klocka och hans halskedja.

Fotografier på väggen visar en ung och glad kille med glimten i ögat.

– Det var sådan han var. Han var sprallig och påhittig och hade mycket galenskap i sig. Han var tidig med allt och började sommarjobba när han var 13, berättar Peter.

Emil gick på bygg- och anläggningsprogrammet på Lars Kaggskolan i Kalmar. Planen var att bli snickare efter studenten, precis som pappa Peter.

Jakt och fiske var det gemensamma intresset för far och son, men framför allt var det bilar som upptog Emils tid. I familjens verkstad, uppe vid stora vägen i byn, tillbringade han många timmar med att meka tillsammans med kompisarna.

– Emil var glad och sprallig, han kunde inte sitta still, det var alltid något som skulle göras. Vi kunde vara uppe till halv fyra och meka i verkstaden och Peter blev förbannad eftersom Emil skulle till skolan dagen efter, säger kompisen Zeb Qvarfordt Löfberg.

Hemma hos familjen Johansson i Laxeby har dörren alltid stått öppen för ungdomar och det var oftast här Emil och hans kompisar samlades.

– Man visste aldrig när man vaknade på morgonen hur många som var här, skrattar Mikaela.

– Vi har alltid varit vana vid att ha ungdomar här, det har alltid på något vis varit så. Det var naturligt för oss, fortsätter Peter.

Samma dag som olyckan skedde hade Emil klippt sig. Han och mamma Mikaela hade övningskört och han hade dessutom bokat in tid för en ny tatuering som skulle göras efter helgen – en ängel.

***

Det hade varit rugbymatch mellan gymnasieskolorna i Kalmar och på Öland låg dimman tät den här kvällen när Zeb körde bilen på väg mot Borgholm.

Bredvid honom i framsätet satt Emil och i baksätet tre andra killkompisar.

Ur högtalarna dunkade låten ”Little you know” på högsta volym när bilen kom körande på Strandtorpsrakan vid Borgehage.

Plötsligt dök två kor upp framför bilen, det smällde till och allt blev tyst.

Hemma i huset i Laxeby låg Peter, Mikaela och elvaåriga Erik och sov när olyckan på andra sidan ön skedde.

– Jag vaknade av en konstig signal när det ringde på messenger och då såg jag att jag hade fyra missade samtal från en arbetskollega, berättar Peter och fortsätter:

– Min kollega kom bara minuter efter olyckan, han hade också varit nära att krocka med djuren. Han sa ”ni måste skynda er till sjukhuset för det här är allvarligt”. Jag minns att jag satte mig på golvet här i köket och grät.

På akutmottagningen på sjukhuset i Kalmar kunde Peter och Mikaela se Zeb och de tre andra grabbarna från bilen, däremot såg de inte sin son.

Han hade förts till Iva, intensivvårdsavdelningen, och hans föräldrar informerades av läkare att läget var mycket allvarligt med deras son, att han hade svåra skador på skallen och hjärnan.

– Vi fick veta från start att han inte skulle klara sig, men ändå hoppades man ju. Han andades själv och hjärtat slog och den första tiden kände vi ryckningar i handen när vi höll hans hand, säger Mikaela.

– När vi såg honom första gången såg det nästan ut som att han låg och sov, fyller Peter i.

Emil var hjärndöd och hans liv gick inte att rädda. Att som föräldrar fatta det svåra beslutet när respiratorn skulle stängas av blev till slut oundvikligt.

– I och med att de var så tydliga redan från start visste vi att det inte fanns något alternativ.

Mikaela frågade en sjuksköterska om de andra killarna i olycksbilen hade informerats om att Emil inte skulle överleva.

– Personalen ordnade så att killarna fick komma in och ta farväl och jag är så tacksam för det, säger hon.

– Sedan spred det sig som en löpeld och det var nog 30 ungdomar inne på Iva på förmiddagen och tog farväl av Emil. Det satt ungdomar överallt längs korridoren och de var så fina mot varandra. Vi är så tacksamma över att personalen på Iva tillät det här. Personalen var fantastisk.

Hur orkade ni det som föräldrar, mitt i er egen stora sorg?

– Det var lite så det var; han var inte bara våran Emil, han var allas. Och jag vet inte om vi hade klarat av att sitta där själva, svarar Mikaela.

Den förste av kompisarna som gick in till Emil för att ta farväl var Zeb som körde olycksbilen.

– Vi fick gå in en och en och jag gick in med min morsa. Jag tappade luften och lutade mig mot en stol därinne och bröt ihop totalt. Det var riktigt jobbigt, men ändå skönt att säga hej då innan det var försent, säger han.

Zeb var inte bara på väg att förlora sin kompis – han la även skulden för olyckan på sig själv.

– Vid det tillfället kände jag en jävla skuld, säger han allvarligt.

Bara några timmar tidigare hade han förgäves försökt att få kontakt med Emil på mobilen.

– Jag satt och skrev med honom på sjukhuset och väntade på svar.

***

Dagen efter att Emil avlidit bjöd hans föräldrar in alla ungdomar till en samling i verkstaden i Laxeby. De hade fixat korv och bröd och hade lagt fram en minnesbok så att de som ville kunde skriva några ord om Emil.

Olyckan vid Borgehage, att bilen hade krockat med två kor, var hett nyhetsstoff i såväl lokal- som riksmedia. Det spekulerades och gick mycket rykten kring olyckan och om vems felet var.

Ryktena nådde så klart även Emils föräldrar som därför bestämde sig för att samla alla ungdomar för att klargöra att det inte fanns någon att skuldbelägga, att det som hade hänt helt enkelt var en olycka med en fruktansvärd utgång.

Hur kunde ni vara så stora i sorgen?

– Om inte vi lägger skulden på någon annan tycker vi inte att någon annan har rätt att göra det heller, säger Mikaela.

– Vi har en kompis som låg precis efter bilen och som såg allt. Vi vet att de inte körde för fort, att det var dålig sikt och att det dök upp två kor på vägen. Det hade varit en sak om vi hade fått veta att grabbarna körde i 180. Så livlig som Emil var hade jag tänkt flera gånger som pappa att något skulle hända, men den här gången var det inte det. Det finns inget fel att ta på förutom att det dök upp två kor på vägen, säger Peter.

Tänkte ni aldrig ”varför just vår Emil”?

– Den tanken har aldrig slagit mig, säger Peter.

– Jag har tänkt ibland att det var förutbestämt, att Emil levde så som han gjorde, säger Mikaela.

För Zeb som körde bilen den där kvällen var Peters och Mikaelas ord på samlingen en stor lättnad.

– Det var en tyngd i bröstet som släppte då. Innan vågade jag knappt ha ögonkontakt med dem, men Peter var tydlig och sa ”fan ta den som skyller på Zeb”. Jag insåg då att det kunde ha hänt vem som helst, att olyckan inte gick att undvika, säger han.

***

Förra hösten berättade Barometern-OT om Louise Ernerhav från Kalmar som såg en annons i tidningen om en stuga som skänktes mot bortforsling.

Louise var utbränd vid den tiden och hade hittat sin plats på jorden i Laxeby där hennes sysslingar Emil och Erik bodde. Hennes mammas kusin, Peter Johansson, sålde en bit mark till henne där hon kunde placera den lilla stugan hon hade fått.

Till stugan och Laxeby skulle hon komma när livet kärvade och allt snurrade för fort, men det skulle snart visa sig att byn skulle komma att bli så mycket mer för henne.

Två månader efter reportaget skedde olyckan i Borgehage och Louise förlorade sin syssling Emil, en människa hon stod nära.

– Jag gick till jobbet som vanligt den morgonen, men jag hade haft en sjuk dröm på natten och det var något som kändes konstigt i magen, berättar hon.

På en jobbrast såg hon att hennes mormor skickat sms om att Emil varit med om en svår bilolycka och att hon måste ta sig upp till Laxeby.

– De är som en familj för mig och jag bröt ihop totalt.

Tillsammans med Emils farfar åkte hon in till sjukhuset i Kalmar för att ta farväl av sin syssling. Efter det åkte hon tillbaka till Laxeby och tillbringade kvällen med Emils lillebror Erik för att vänta in Peter och Mikaela när de kom hem från sjukhuset.

Kort därefter beslutade hon sig för att flytta till stugan och Laxeby permanent.

– Jag lämnar inte familjen och det fick mig att ta beslutet att flytta dit. Jag sa upp mig och nu studerar jag till undersköterska för jag vill jobba med barn och ungdomar som har det svårt.

***

Emil var en kille som hade vänner i alla åldrar.

Till begravningen, som fick hållas i Köpingsviks kyrka eftersom kyrkan i Egby var för liten, kom 367 personer och många av dem var ungdomar.

Ett halvår senare blev det urnsättning i Egby.

– Den hade vi tänkt hålla bara för familjen, men det blev stort det med. Vi var nog 50 personer då, säger Peter.

Nu ligger Emil begravd bredvid Peters farmor och farfar i Egby, alldeles vid ingången till kyrkogården.

– Han ligger närmast hem, säger Mikaela och sätter sig ned vid graven och plockar bort lite vissna löv.

Varifrån alla ljus på graven kommer vet de inte, bara att många verkar besöka Emil.

Mikaela åker till graven ett par gånger i veckan, Peter likaså.

– Jag brukar stanna till när jag kör till eller från jobbet, säger han.

De tycker att det är skönt att ha en gravplats att gå till.

– Man är nära honom på något vis när man är här. Gravstenen sticker ut, den är lite som han.

På gravstenen står texten ”Do all the stuff you can before you can't”. Samma text hade Emil som tatuering på armen.

***

Emil ska förknippas med glädje och under begravningen samlades pengar in till en sommarfest för honom.

Festen hölls i verkstaden i Laxeby och samlade både gamla och unga.

Det blev en känslosam kväll med både glädje och sorg.

– Det är alltid en stol som är tom, säger Louise.

Hon hade ofta tagit sig ned till bryggan vid havet för att tanka energi när sorgen kom över henne och under sommarfesten kände hon att hon behövde komma ned dit och bort från alla andra.

– Det är så många gånger jag gått ned och bara suttit där och tittat ut över havet. På festen blev det för mycket av allt, så mycket känslor, så jag gick ned till bryggan, berättar hon.

Kompisen Zeb märkte vad som var på gång och följde med henne.

– Jag var orolig för henne, för det var så mycket känslor den dagen och jag tänkte att hon inte ska behöva sitta där nere själv. Det här är en hel by som har drabbats av sorg och då blir man orolig för varandra, säger han.

Han och Louise hade kommit i kontakt med varandra efter olyckan. Louise skickade sms till honom när hon hörde att det var han som körde olycksbilen och skrev till honom att hon fanns där om han behövde någon att prata med.

– Just den perioden grubblade jag mycket och allt var ett mörkt hål, samtidigt visste jag ju att jag måste ta mig samman, säger Zeb.

De tog sig ned till havet den här sommarkvällen och la sig på bryggan och tittade på stjärnhimlen ovanför dem.

– Zeb sträckte ut armen till mig och då kände jag att den här människan fyller mig med så mycket energi och trygghet. Jag åkte hem sedan, men kunde inte släppa den där energin, säger Louise.

Det blev startskottet för en stark vänskap som utvecklades till kärlek.

– Vi kommer från olika världar och är väldigt olika som personer och vi avvaktade lite till en början. Vi tyckte bara om att vara med varandra.

En dag frågade de varandra: ”vad är vi egentligen” och till slut blev det ”vi är med varandra”.

Med Louise kände Zeb ro och lugn och med Zeb kände Louise att hon kunder vara den människa hon är fullt ut.

– Kärleken har hjälpt mig i sorgen och att bearbeta och komma in i vardagen igen, men det har varit svårt för andra att acceptera vårt förhållande eftersom det skiljer tolv år mellan oss. Jag är glad med Louise och det är det enda som betyder något för mig, säger Zeb.

Louise håller med:

– Det är skönt att ha en människa som har förståelse om man är ledsen och att få dela sorgen med någon som förstår.

***

Polisen sa att Zeb som körde bilen överlevde olyckan med 3,5 centimeter. Han fick en spricka i en ryggkota och skärsår i ansiktet och kan fortfarande plocka ut glassplitter ur huden.

Men de yttre skadorna var inget mot de inre – inombords gick han sönder när Emil inte överlevde olyckan samtidigt som ryktena om skuld tog fart.

– I början var jag känslig, men jag vet ju vad som hände, säger han.

Han visste att han måste sätta sig bakom ratten snabbt igen för att kunna bearbeta det som hade hänt.

– Det var jobbigt när det blev mörkt, då blev jag osäker, men sedan blev det som vanligt att köra igen.

Nu kör han bil nästan dagligen igen.

– När jag kör förbi olycksplatsen får jag upp bilder ibland. Jag var där några kvällar i början och bara satt och glodde ut i ingenstans. Jag bearbetade där. När jag var hemma kunde jag inte gråta, då var det bara jobbigt.

Zeb har fortfarande kvar numret till Emil i mobilen.

– Jag saknar att ha honom som person, vi umgicks ju nästan dagligen. Det blev bara en stor tomhet efteråt och alla delade på sig. Det var Emil som var klistret som höll ihop alla.

”Vi kommer att ta Zeb under våra vingar” förklarade Emils föräldrar efter olyckan och har öppnat upp sitt hem för honom.

De tycker att det är fantastiskt att Zeb och Louise har hittat varandra tack vare Emil.

– De betyder båda väldigt mycket för oss, säger Mikaela och får medhåll av Peter:

– Vi har väldig stöttning och hjälp av dem och vi skulle vilja berömma alla ungdomarna när det gäller Emils lillebror Erik. De åker och fiskar med honom och hittar på grejer och det är vi så tacksamma för. När man hamnar i en sådan här sits som förälder har man inte mycket ork och vi har varit otroligt trötta.

***

Några timmar efter att Emil hade dödförklarats körde 87 bilar i kortege till olycksplatsen i Borgehage och havet av blommor och tända ljus blev större för varje timme som gick.

Den 25 november kör man för Emil igen – inför årsdagen har Peter och Mikaela gått ut med ett evenemang på Facebook för att hedra minnet av Emil.

– Vi kommer att samlas i Borgholm och köra i kortege till Borgehage och tända ljus, sedan fortsätter vi till gravplatsen, säger Peter.

Hur tror ni att det kommer att bli för er?

– Det blir tufft, men vi gör det för Emils skull och det betyder mycket för oss att få göra det. Alla ungdomar har varit fantastiska i det här. Vi var inte hemma själva de första månaderna, det var alltid någon här. Ungdomarna var här varje dag och stöttade oss och vi stöttade dem.

Ett år har gått sedan olyckan på 136:an som påverkade så många, men i Laxeby glömmer ingen.

När Emil togs ifrån dem kom sorgen till byn.

Även om mullret från den vinröda Epa-traktorn har tystnat på gatan lever minnet av en sprallig och glad kille kvar.

– Emil är en människa som inte ska glömmas. Han är en speciell själ. Det ska aldrig vara tyst om honom, säger Zeb.