Åsa Strandberg: ”Det kan väl inte vara en hållbar livsstil att ständigt försöka vinna ett påhittat krig mot sin egen kropp?”
Vi lever i en priviligerad tid, det behöver vi knappast debattera. Vi har ett överflöd av mat i kylskåp och frysar. Inte många i vår del av världen kan längre säga att de svultit en enda dag i sitt liv. Vi är väl nutrierade och dessutom välinformerade om vad som händer i kroppen när vi äter.
Men mat och tjusiga kök tycks ha blivit religion och kyrka i vår allt mer sekulära vardag. Våra matvanor ska frälsa, hela och göra oss till fullkomliga människor. Genom vad vi äter vill vi kanske visa andra hur bra vi är, rena, kloka och sunda.
Men hörni, jag måste bokstavligen slå näven i bordet och uppmana till ett förbud.
Vi måste sluta tjata om mat.
Under mitt arbetsliv har jag tillbringat vad som känns som en halv evighet i olika lunchrum. Privat tillika en massa mer tid vid andra matbord med vänner, bekanta och släktingar. En sak är gemensam för de här sammanhangen, nämligen tjatet om vad vi inte borde äta, det som är dåligt för oss.
Jag kan lova att jag aldrig hunnit sitta mer än en vecka i ett lunchrum, utan att jag behövt lyssna på någon som skäms för vad de äter just där och då eller vad de åt i helgen.
Till detta kommer diskussionen om vad jag ska äta, då någon helt oreflekterat stirrar ner i min matlåda och säger: VAD är det där?!
Jag har genomlevt alla dieter som grasserat genom åren. Det har varit GI, keto, 5-2-dieten, Viktväktarna, Atkins, LCHF, stenåldersdieten, medelhavsmat och allt annat däremellan.
Bort med mjöl, bort med fett, bort med socker och bort med nästan allt.
Första veckorna får man veta allt om hur banbrytande dieten på modet är, vad vetenskapen tycks säga om fördelarna samt hur dedikerade de frälsta är till sina nya vanor. Denna gången går det inte att misslyckas, detta är dieten som ska förändra allt!
Resten av tiden, tills de som börjat med dieterna tröttnat, får man sedan höra om alla kryphål som gör att man ändå kan äta lite som man vill.
För man måste ju ändå få unna sig! När man duktigt och troget följt sin diet, då får man äta det man egentligen velat äta hela tiden. Äta och dricka något gott är nämligen för många människor villkorat. Njutning måste man förtjäna! Och jag tänker att efter att man bara ätit kokta ägg och makrill varje rast i fem dagar, så ja… vad vet jag?
Ena sekunden gnälls det över att synen på kroppen förändrats så sjukt mycket senaste generationen. Därefter konstateras det att ingen minsann dog av limpmacka doppad i chokladmjölk på 1970-talet, men nu får ungarna inte ens julmust till lussefikat i förskolan.
Jag är inte ute efter att retas med folk som vill vara noga med vad de äter. Jag är bara så oändligt trött på att höra om det varenda dag. Man får inte äta andra människor, det är faktiskt olagligt, kan vi inte i övrigt enas om att alla bara kan äta vad de vill? Och blanda inte in mig!
”Jag kan inte låta bli att tänka att vi förmodligen förkortar våra liv mer genom att ständigt ha ångest och dåligt samvete, än att då och då äta det vi tycker är riktigt gott.”
Matvanor och dieter är alltså en tro mot vilken vi kan synda, ett uttryck av våra val som vi inte tvekar för att vända mot andra och något vi känner oss tvungna att bikta oss om inför hela vår församling. Troligen blir vi dock inte rikligt belönade varken i detta liv eller nästa för att vi mår dåligt över vad vi eller bordsgrannen äter.
För ett tag sedan hörde jag om någon som skulle bjuda sin över 80 år gamla mamma på födelsedagsfika. Mamman satt där vid bordet, petade i bakelsen och sa: Jag borde ju inte äta sådant här!
Det kan väl inte vara en hållbar livsstil att ständigt försöka vinna ett påhittat krig mot sin egen kropp? Och så jobbigt att tänka så ett helt liv.
Jag kan inte låta bli att tänka att vi förmodligen förkortar våra liv mer genom att ständigt ha ångest och dåligt samvete, än att då och då äta det vi tycker är riktigt gott. Kan vi dessutom sluta tjata om det, tror jag vi alla får det bättre.
