Anton Lernstål: Anton Lernstål: ”Kalmar är utan tvekan den plats jag har trivts allra bäst på”
Bussen korsar gränsen mellan Östergötland och Småland. Vyn växlar mellan lerig åkermark och djup skog, om vartannat. Ju närmare slutmålet den kommer, desto mer bekant blir omgivningen runt motorvägen.
Bergsknallarna vid Misterhult, avfarterna vid Oskarshamn och mackarna vid Mönsterås.
När det inte är så långt kvar petar jag in hörlurarna i öronen och trycker igång ”The City” med Madeon. Det är en av mina Kalmarlåtar. Jag mimar med:
”There is a place in the distance, a place that I’ve been dreaming of”
Kalmar är en avkrok i sydost. En plats långt bort som är omständlig att ta sig till – men samtidigt nära och drabbande svår att lämna.
När bussen svänger av E22 i höjd med brandstationen tänker jag på den hyllning författaren och skribenten Marcus Birro delade på sociala medier för ett par år sedan. I inlägget skrev han: ”Det finns några städer som man tycker om med en gång. Kalmar är en av de städerna.”
Kalmar är speciellt på så vis. Det är en stad som inte gör sig till, som sköter sig själv i sitt lilla hörn av världen och som inte försöker vara något annat. Vars invånare besitter en orubblig stolthet de gärna delar med sig av. Den märks allra tydligast i omröstningar om årets sommarstäder och i den Facebookgrupp som tillägnats staden där inflödet av bilder på slottet är konstant. Det är vackert på så många plan.
Trots ständig motvind och otaliga tågbyten föll jag hårt redan första gången jag var på besök.
Jag kommer ihåg hur jag korsade Larmtorget efter att ha hämtat nyckeln till min första studentlägenhet, en överdimensionerad etta i Tegelviken. Jag kommer ihåg kullerstenarna under fötterna, nyfikenheten i att upptäcka en ny plats och den omedelbara insikten om att vi hade många år kvar tillsammans.
Sju år blev det, vilket gör Kalmar till den plats jag tillbringat längst tid på i vuxen ålder. Här pluggade jag, här jobbade jag, här hade jag ett liv. Och här har jag fortfarande vänner och min extrafamilj.
Kalmar är utan tvekan den plats jag har trivts allra bäst på.
”Det var en aldrig tidigare upplevd känsla av att vara på helt rätt plats på jorden. För första gången i livet hittade jag hem.”
Jag minns särskilt en sommarkväll. Jag var på väg hem från Öland och körde över skarvarna på högbrodelen.
Da-dunk, da-dunk, da-dunk.
Solen stod lågt. Kvarnholmen, Varvsholmen och Ängö tecknade sig i siluett mot den skiftande himlen.
Jag kunde inte släppa staden med blicken och kände hur någonting hände inom mig. Det var en aldrig tidigare upplevd känsla av att vara på helt rätt plats på jorden. För första gången i livet hittade jag hem.
Livet tog mig så småningom från Kalmar, men det kommer aldrig att ta Kalmar ifrån mig.
Åren som gått efter flytten försvann i en suck men alla minnen och känslor finns kvar. På något förtrollande sätt blir de också starkare varje gång bussen svänger in på centralstationen, stannar och släpper av.
Kalmar är aldrig borta, det är att komma hem. Vissa platser lämnar man aldrig.
