Hemester med förbud på Öland
Till skillnad från Bohuslän och Halland som vi passerade på vår tur i vackra Sverige var Öland (och Österlen för den delen också) en förbudsskyltad ö.
Överallt var det förbud för camping, husbilar, att parkera med annat än personbilar och begränsade tider. Utan något förslag hur man skulle göra. Bara förbud och överkryssade symboler.
Det fick oss att känna obehag och att man gärna såg att vi kom och spenderade våra pengar men sedan skulle förpassas till campingarnas trånga reservat, eller lämna ön.
På en plats där vi parkerat på en väg utom synhåll, spenderat en lugn natt, vare sig gjort upp eld eller stört – blev vi bortkörda på morgonen av en sommarstugeägare med motiveringen att de minsann hade bott här sedan 70-talet och att de nu skulle börja patrullera området för att slippa ”sådana som oss”.
På sjuttiotalet var vi flera miljoner färre än vi är idag. Vi hade ingen corona och Sverige var avsevärt mindre blandat eller integrerat än vi är idag.
Så var har hänt med välvilja och allemansrätt?
Jag tror inte på förbud och pekpinnar – men uppmaning till att göra rätt, berätta hur man skall bete sig för att inte tränga sig på eller skada naturen och kringboende. På samma sätt som vi uppmanas att tänka själva i coronatider.
Strikta förbud öppnar inte för möten mellan människor och möjlighet för andra att uppleva Sverige utan att för den skull äga mark.
Eller som Rousseau sa på sin tid ”Den förste som satte upp ett staket och sa att detta är mitt – grundade världens olycka”
Ulf Kruse
semesterfirare som följt Lord Baden Powells uppmaning att ”take nothing but memories, leave nothing but footprints”
