”Vi minns Torsten som en god vän och kollega”

Vi minns Torsten som en god vän och kollega. Vänskapen med honom, Kerstin och döttrarna grundlades under våra år i Kalmar på 1970-talet. Men precis samma relation fanns där, när vi åter möttes efter ett antal år för vår del i Uppsala och Kapstaden. Samma vänskap satt kvar när vi åter träffades, där fanns ingen förändring.

Jag, Hans, hade mycket utbyte av samtalen med Torsten och vi var båda motiverade att ge oss i kast med olika teologiska frågor mitt i församlingsbestyren. Vi hade diskussioner på vad som då var Kreugerska huset, som härbärgerade dåvarande SKS, Svenska kyrkans studieförbund.

Torstens förmåga och insats att ge sig i kast med svåra frågor, såsom den om dialogen mellan kristna och marxister, har ett bestående värde. Hans översättning av Milan Machovecs, En marxist ser på Jesus. Stockholm: Verbum, 1983, är en sådan viktig insats. I förordet visar Torsten att det inte finns några enkla vägar till en förförståelse av dessa två ideologier/trosuppfattningar. Det är ett föredömligt skrivet förord som inte faller för frestelsen att falla åt det ena eller andra hållet. Det är ett förord som håller så här många år efteråt. Snarare visar Torsten att här finns närmast oöverstigliga hinder, men att Machovecs på ett definitivt och närmast oreserverat sätt kommit att fascineras av personen Jesus Kristus.

Torstens förkunnelse funnes mycket att säga om. En aspekt som är viktig är att konstatera är att hans förkunnelse hade ett konkret nedslag i vår verklighet. Budskapet måste ha något att säga oss till exempel psykologiskt, socialt eller politiskt.

Därför var det naturligt för Torsten att ta emot en tegelsten från en demolerad kyrka i Kapstaden och sätta den på en prominent plats i den nya Sankt Johanneskyrkan i Tegelviken. På grund av apartheid revs en luthersk kyrka i centrala Kapstaden så sent som på 1970-talet och vi skickade en mörkröd tegelsten med post till Kalmar. Budskapet var tydligt: är du kristen måste apartheid bekämpas, för vi tillhör alla samma människosläkte.

Torsten var kyrkoherde i Kalmar, ordförande i Stagneliussällskapet från 2010, och mycket annat. Vad som är slående är att det han gjorde, gjorde han med en aldrig sinande glädje och en slående inspiration. Kalmar blev på flera sätt nästan ett med honom. En promenad tillsammans med honom för bara några år sedan runt Södra Kyrkogården visade detta. Gång på gång var det någon som hälsade och som kände Torsten.

Vi har så goda och värmande minnen från tiden tillsammans i Kalmar, med Torsten och Kerstin och deras döttrar.

Vi har mycket att tacka Gud för.

Hans och Barbro Engdahl