"Vi har en telepatisk känsla för varandra"
Det finns berättelser om tvillingar som är oskiljaktiga. Och det finns berättelser om tvillingar som har strävat hela livet efter att skilja sig åt, med allt från separata skolklasser till olika kompisar och intressen.
Frida och Elin Eldebrink hör mer till den förstnämnda gruppen. De har alltid hängt ihop, gjort läxorna ihop, haft samma kompisar och intressen. När basketen tog över, gjorde den det för båda systrarna. Och de har haft stor nytta av sin samkördhet på bollplanen.
– När jag spelar med Elin så förstår jag vad hon vill att jag ska göra. Och om jag attackerar så står hon alltid helt rätt. Jag behöver knappt kolla vart jag ska passa för jag vet att hon kommer att vara där. Det är som att vi har en telepatisk känsla för varandra, så det är fantastiskt lätt att spela med syrran, säger Frida.
Just därför blev också ”tvillingmötet” i turkiska ligan så uppmärksammat härom året. Då blev systrarna för första gången varandras motståndare, när Fridas lag Botaş och Elins lag Yakin Dogu möttes i en match.
– Jag skulle dessutom spela försvar mot Frida nästan hela matchen, det kändes ovant och konstigt, säger Elin. Annars är det ju så att även när vi spelar i olika lag, så gläds jag med henne när det går bra och hon vinner.
– Just innan matchen började så kändes det att, gud, det här blir ju fel, bekräftar Frida. Men sedan kom vinnarhjärnan på och då släppte det där, då blev Elin en annan motståndare bara.
De är uppväxta i Södertälje i en tajt och idrottsintresserad familj. Deras pappa är Kenth Eldebrink, spjutkastaren och OS-medaljören, deras farbror är NHL-proffset Anders Eldebrink. Mamma Marianne är gammal idrottslärare, som var väldigt aktiv inom friidrott och syskonen Eldebrinks första basketcoach.
Fritiden fylldes alltid av sportiga aktiviteter, längdskidor, skridskor och fjällresor på vinterloven. När storasyster Sofia kom hem från skolan och ville börja med basket drog mamma igång ett basketlag tillsammans med en annan mamma, och började träna tjejerna.
Frida och Elin följde med och tittade på, senare började de själva studsa lite, och till slut var de stora nog att börja i ett eget lag. De har kunnat peppa och sparra mot varandra och båda är övertygade om att det har hjälpt dem att bli ännu bättre. När de var i 15–16-årsåldern började de förstå att om de fortsatte anstränga sig på den här nivån skulle de kunna försörja sig på sin idrott.
– Då blev jag verkligen motiverad och började drömma om det jag ville göra. Det vore fantastiskt att bo i ett annat land och leva på att spela basket, säger Elin.
I dag lever de denna dröm. Även om karriären har kantats av toppar och dalar och skador har satt krokben för framgångarna emellanåt, så spelar nu båda i Europas bästa liga, och Elins lag tävlar i Euroleague.
Några år tror de sig ännu ha kvar i idrotten. Den ultimata drömmen är att gå i pappas fotspår och tävla i OS. Ska de nå dit måste de göra bra ifrån sig i EM 2019. Kvalet pågår nu, och i februari möter Sverige Italien och Kroatien på hemmaplan.
– Det är det som är det största målet, att kvala in till OS. Det är det som är drömmen och målet med hela ens karriär, säger Frida.
