Sjuksköterskorna håller ihop – trots att 60 år gått sedan de slutade skolan

Den 28 februari 1963 tog 29 förväntansfulla unga kvinnor sin sjuksköterskeexamen i Kalmar och försvann sedan ut på arbete runt om i Sverige och världen. De första 25 åren träffades gänget vart femte år men redan 1988 bestämde de sig för att ses vartannat år.

Och visst är det imponerade att hålla kontakten och ordna regelbundna träffar 60 år efter att vägarna skildes åt, men Ingegerd Hörsne från Romakloster på Gotland och Barbro P Lyckman från Vaxholm skrattar och berättar att det har varit det naturligaste i världen.

– Vi lärde känna varandra så otroligt väl i klassen, vi bodde på internat och beroende på vilka som var på praktik bytte vi rumskamrater, säger Barbro och minns hur hon vid något tillfälle när de skulle byta rumskamrat utropade ”jag kan ligga med alla” varpå gapskratt utbröt.

– Ja, vi har haft roligt tillsammans, först på utbildningen där vi verkligen lärde känna varandra, men också senare i livet. Vi har ju alltid hållit kontakt med varandra, inflikar Kristina Ackeström som numera bor i Västra Frölunda.

Genom åren har de förlagt sina möten till olika platser och tillsammans har de bland annat besökt Göteborg, Stockholm, Åland och Vaxholm. Just i år, när det är ett lite extra fint jubileum, förlades återträffen till Kalmar där allting började en gång. Trots att damerna passerat 80-årsstrecket är de som ett gäng skolflickor, fnittriga och oerhört glada. Det är som om de där 60 åren som gått sedan de tågade ut ur domkyrkan har raderats.

– Det var helt andra tider då. Våra högtidsklänningar var specialsydda till var och en, de fick inte vara kortare än 30 centimeter från golvet. Avståndet mättes med linjal när vi bar våra skor så att det blev exakt inför examen, berättar Ingrid Wernersson, Kristianstad.

Sydöstra Sveriges sjuksköterskeskola förkortade de unga kvinnorna till SSSS som de fyllde med lämplig betydelse.

– Det stod för söt, snäll, sund och saklig, säger Ingegerd men får genast mothugg och det uppstår en kärvänlig diskussion om vilka adjektiv som avsågs.

– Jag minns att vi sa snygg, sund, smart och saklig, säger Solveig Engarås, Borgholm, och plötsligt haglar de positiva omdömena som inleds med bokstaven s över hela domkyrkotorget.

– Vi kan inte träffas utan att ha roligt ihop, skrattar Barbro.

Klassen, som ursprungligen bestod av 29 studenter, har reducerats med åren. I år hade tio av de 21 som är i livet möjlighet att delta i Kalmarträffen.

– Vi börjar ju bli lite till åren men det är trevligt att ses. Vi bor alla på samma hotell och har haft så trevligt, konstaterar Ingegerd.

Träffen inleddes måndagen den 27 februari och på tisdagen gjorde de ett återbesök i domkyrkan innan årets möte avrundades med en gemensam lunch.

– Vi har lovat varandra att så länge två av oss fortfarande är i livet så ska vi träffas, oavsett hur gamla och skröpliga vi blir, säger Solveig.

”Det var den 27 februari 1963 då vi blev legitimerade sjuksköterskor. Vi var 29 elever som den 28 februari 1963 tog examen med invigning i Kalmar domkyrka. En anslående högtid stod det i tidningen Barometern.

Vår rektor Märta Lundbad delade ut broscher och betyg. Hon talade om tjänandet som speciellt uppbyggande av kraften i tillvaron. Det rätta hand- och sinnelaget som viktiga ting för en sjuksköterska. Vidare fortsatte hon säga att sjuksköterskan är oumbärlig för samhället: 'Gå glad och djärv till ädelt värv!'

Min pappa, kyrkoherde Nils Lindell, avslutade akten med att tala om att låta rättvisa, godhet, hänsyn och förståelsens ljus lysa över den väg där de nya sjuksköterskorna ska vandra framåt. Avslutningen hade vi sedan på vår skola där vi drack kaffe med anhöriga. Vi var iklädda en speciellt fin mörkblå klänning som skulle användas vid särskilda högtider, som exempelvis jul. Denna klänning var specialsydd till var och en, noga uppmätt, särskilt längden som skulle vara 30 centimeter från golvet, och därför hade vi också speciella skor.

Vi hade förmånen att få bo på internat med en receptionist som hade fullständig koll på när vi kom och gick. Alla avvikelser rapporterades till rektorn. Vi bodde två elever i varje rum och vi växlade rumskamrat beroende på var vi tjänstgjorde under praktiken. Halva gruppen var i Kalmar och den andra halvan i Karlskrona. Detta innebar att vi fick en fantastisk samhörighet som vi fortfarande, efter 60 år, har kvar. Vi känner varandra väl och efter examen 1963 har vi träffats vart femte år, och sedan 1988 har vi träffats vartannat år även om skaran minskar för varje gång.

Vi hör till de sjuksköterskor som gjort så mycket för så lite så länge, och vi förstår att våra unga kollegor söker sig till hyrföretag för att få rimliga löner och arbetsvillkor. Vården har ständigt arbetskraftsbrist och ändå görs ingenting åt situationen. Om en yrkesgrupp (kvinnlig) fått en låg lön från begynnelsen så kvarstår den ständigt och pensionen blir låg. Därför bör man göra som övriga arbetsmarknaden – lönesätta enligt tillgång och efterfrågan. Istället ökar administrationen oerhört, vilket man tror hjälper vården men istället stjälper man den och det finns inga resurser att ge sjuksköterskor och barnmorskor den lön de så väl förtjänar med tanke på det stora ansvar denna yrkesgrupp har. Vår första lön var 900 kronor.”