”Prosten Leif glömde man inte och nu saknas han av många”

Den som approcherats av prosten Norrgård vet att det skedde med stil och elegans. Välformulerad med tydlig artikulation. Orden var viktiga för honom liksom Ordet. Men den prästmötesavhandling han skrev tillsammans med sin tidigare adjunkt Jan Byström hade titeln Mer än ord. Uppdraget att skriva fick han av biskopen och professorn Jan Arvid Hellström som i Döderhultsprosten såg en bekräftelse på sin teori att riten föregick orden vid kristnandet av landet en gång.

Leif Norrgård mötte i den församling som han skulle förknippas med ett näst intill utdött gudstjänstfirande. Som den missionär han varit i Etiopien beklagade han sig inte över dem som inte kom utan tog vara på dem som satt där i kyrkan även om de bara var två eller tre. Av en liten grupp där alla fick en uppgift växte det fram en glad gudstjänstgemenskap som präglades av liturgisk rikedom med sakramentet i centrum och där Ordet förkunnades med pregnans som inte krävde onödig tid. Snart fylldes den stora kyrkan söndag efter söndag. Ungdomar strömmade till och sjöng gospel. Och söndagsskola för de små. Prosten minglade i glansig mässkrud av anglikanskt snitt med en kaffekopp bland församlingsborna efter mässan och allt folket sade amen. Döderhults kyrka gav liv åt många även långt bortom sockengränsen.

Leif var född i Sundsvall i ett hem som inte var särskilt kyrkligt och konfirmerades i Selånger. Hans prästkallelse växte fram under tonåren och efter studier i Uppsala prästvigdes han i Skara domkyrka för tjänst i missionen.

Med sin fru Gunnel reste den unga då tvåbarnsfamiljen till Etiopien utsända av Bibeltrogna Vänner. Åter i Sverige med en engelsk teologiexamen blev Växjö stift det stift han sedan kom att göra tjänst i allt från småländska höglandet via Kronobergs hedar ut mot Kalmarsund.

Som kontraktsprost i Stranda och Handbörds kontrakt och ledamot i stiftsfullmäktige och stiftsstyrelse och dess arbetsgrupper för både pastoratsstruktur och kyrkobyggnadsbidrag blev han mycket för många och fann lösningar som var förenande. Men hela tiden församlingspräst i alla dess delar. Till sammanträdena kunde han komma iförd kaftan direkt från begravning med minnesstund för att åka tillbaka genom Vidingeskogarna och träffa en dopfamilj på kvällen och sedan nästa dag hålla andakt på äldreboendet Ekbacken.

Hans perspektiv var öppet och ekumeniskt. En tid var den episkopala kyrkan i Skottland en partner till Växjö stift tack vare Leif. I sluten krets fick han högsta ämbetet som prelat bland Frimurarbröder.

Men om prosten syntes och hördes väl så hade han förmågan att till sig knyta goda medarbetare som delade hans vision och så kunde det levande gudstjänstlivet leva vidare när hans tid där var slut och han som emeritus övergick till andra församlingar.

Men prosten Leif glömde man inte och nu saknas han av många i församling och stift, i kyrkan i andra länder och främst av sin egen familj och dem han levt med i glädje och sorg i det Döderhult som en gång var dött men som fick liv igen.

Jan-Olof Johansson, biskop emeritus i Växjö

Anders Wejryd, ärkebiskop emeritus