Olof Landström: "Mitt motto är enkelt men inte torftigt"
Vi ses i paret Landströms ljusa och varma fyrarummare i Vasastan. Det är högt i tak och få helt räta linjer. Rummen ligger lite huller om buller. Inredningen är personlig och trivsam utan överdåd. Olof Landström beklagar sig lite över de taffliga renoveringarna som gjordes av den förre fastighetsägaren: det gamla platsbyggda köket som revs ut ersattes med skåp i billiga material. Men värst är ändå fönstren, menar han. I stället för de gamla glasen sitter nu moderna varianter i karmen med breda foder och låtsasspröjs.
– Ljusinsläppet blev mycket mindre. Det stör mig och jag hade gärna bytt ut dem. Men det skulle bli väldigt dyrt, säger han och visar en skiss över hur det skulle kunna se ut.
Trots att det gått 60 år sedan han flyttade från Finland till Sverige finns en svag klang av finlandssvenskan kvar. Själv menar han att det hänger ihop med att han hunnit bli 15 år innan föräldrarna bestämde sig för att byta land.
– Det är klart att det var jobbigt att flytta i den åldern. Samtidigt lite spännande. Vi hyrde en villa i Saltsjöbaden med fantastisk utsikt. Högst upp i huset fanns en tretton meter lång ateljé där pappa (Björn Landström) jobbade med boken Skeppet om fartygets historia.
Båda föräldrarna var mycket konstnärliga. Att Olof själv skulle gå i samma spår var nästintill självklart. Som 16-åring började han på konstfack i Stockholm. 1966 gav han ut boken Jonas och den löjliga haren, åren efter kom Blåbärslandet och därefter Kalles klätterträd. Ett år senare stötte han på Peter Cohen som hade en idé om att göra animerad film av den tunna bilderboken. Jojje Wadenius anslöt sig och tillsammans bildade de företaget POJ.
– Men att göra film var en väldigt dålig affär. Vi räknade fel och trodde att Kalles klätterträd skulle ta ett år, men den tog tre.
Under tiden hann Olof Landström träffa hustrun Lena. Genom åren har de arbetat mycket tillsammans. Bland annat med böckerna om Nisse, fåren Bu och Bä och Pom och Pim. Så småningom kunde de lägga undan en buffert, vilket Olof Landström menar är en viktig förutsättning för att kunna jobba som fri konstnär.
– Det får inte vara ur hand i mun hela tiden. För om det ska bli bra måste man ha råd att tänka om.
Ekonomiskt medveten kanske är för mycket sagt, men Olof Landström tycker ändå att han haft bra koll på pengarna. Till exempel berättar han att han så småningom såg till att få rimliga avtal med bokförlag och andra som han jobbade för.
Vilken bok som bringat in mest pengar vet han inte, men säger att filmerna ändå gav en del när de började komma ut på vhs och senare dvd. Samtidigt är det aldrig inkomsterna utan arbetet i sig som drivit på.
– Mitt arbete är väldigt roligt. Och jobbigt. Det rinner ju inte ur ärmen. Får jag ett manuskript utifrån läser jag det många gånger innan jag bestämmer mig för om jag vill göra något av det.
Tänker du på mottagaren, oftast barnen, när du jobbar?
– Nä, det kan jag inte påstå. Mitt motto är att det ska vara enkelt men inte torftigt. Och tydligt men inte övertydligt. Läsaren ska få tänka själv också. Sedan får det gärna finnas med någon mild humor, men inte skratta högt-humor.
Även om arbetstakten sjunkit en aning fortsätter produktionen. 2016 kom boken Mitt bland stjärnor till poeten Lotta Olssons texter och i slutet av mars i år släpptes deras andra bok, När vi blundar. Trots all ny teknik som kommit i och med datoriseringen fortsätter Olof Landström att arbeta med pennor och penslar. Alltid med samma noggrannhet vad gäller färgsättning, positioner, koreografi och inte minst historien i sig.
Ju mer genomarbetad en bok är desto större är chansen att den håller flera år framöver, förklarar han och tar En kos dagbok som exempel.
– Den kom ut 1973 har tryckts i en oändlig massa upplagor. Den har haft en lång livslängd och det är ju viktigt för det är ju vår pension.
