Minnesord över Ella Ehrnborg

Ellas hjärta klappade starkt för den lokala sportklubben Gullabo sportklubb. Ellas energi att arbeta ideellt för klubbens intressen visste inga gränser. Hon sålde bingolotter, ordnade med försäljning av förtäring vid olika evenemang i klubbens namn med mera. I många år var Ella ordförande i Gullabo sportklubbs damsektion.

Ella var mycket idrottsintresserad och missade sällan en fotbollsmatch på Dackehed. En del av GSK:s verksamhet är fritidsgården som äger rum en gång per vecka i samarbete med Torsås kommun. Det var i samband med fritidsgården jag lärde känna Ella Ehrnborg. Jag var nyanställd fritidsledare och skulle få åka till Gullabo för att möta ungdomar, deras föräldrar och personal där. Ett bestämt önskemål från GSK:s sida var att tiden för fritidsgården anpassades så att Ella, som var en aktiv och upptagen pensionär, kunde vara med. Den enda dag i veckan som Ella inte hade något annat planerat var måndagar, måndagskvällar fick det bli.

Ella kände alla ungdomar och föräldrar, det var en stor tillgång för mig som var ny i kommunen och sammanhanget. Vi var ett gott litet gäng som aktiverade ungdomarna varje lovfri måndag mellan åren 2007–2012. Ella aktiverade sig gärna med de planerade sysselsättningar vi hade på fritidsgården. Vi pysslade, spelade spel och kort, lekte lekar, bakade, lagade mat med mera. Särskilt engagerad och aktiverad var Ella med de fritidsgårdsbesökare som hade funktionsvariation.

En kväll skulle köttbullar rullas. Ella hade sin bestämda uppfattning om hur stor en god köttbulle skulle vara. Ungdomarna som rullade försökte följa Ellas instruktioner. När det visade sig att en personal inte hade samma uppfattning, kommenterade Ella ett par gånger. Detta hjälpte inte, köttbullarna i medarbetarens händer blev (på rent bus) istället större. Ella tystande, för den gången. Men varje gång Ella därefter träffade medarbetarens i olika andra sammanhang missade hon aldrig tillfället att kommentera de stora köttbullarna på ett komiskt sätt. För sådan var Ella, en människa med stort hjärta och mycket humor, och hon missade aldrig ett tillfälle att ge en slagfärdig och rolig kommentar. Hennes gamla ordspråk, och ibland egenhändigt påhittade, till exempel ”Står jag i vägen? Så låt mig va” var ett signum för Ella.

För mig blev Ella en kär vän som jag lärt mig så mycket av. En stark kvinna med ett stort varmt hjärta som klappade särskilt för sin stora familj men också för de svaga och utsatta och för den kära hembygden Gullabo.

En stol i Gullabo affärens entré, där Ella suttit och sålt bingolotto för Gullabo sportklubbs del, står nu tom, men många varma kära minnen lever kvar.

Kristina Heiman