”Marie hade medveten omsorg om familj och vänner”
Hertha Hoppe, som Marie hette som barn och ung, var född 1927. Hon växte upp i Hannover. Det var alltså Tredje rikets dagar när hon gick i kindergarten och skola. Inomeuropeisk Missions (IM) Brita Holmström, upptäckte Herthas handlag med barn, hon var assistent på ett pojkhem, och hennes hantverksskicklighet. IM:s grundare Brita rekryterade Hertha, 22 år gammal, till IM:s arbete i Sverige. Här mötte hon journalisten Einar Källström, gifte sig, ändrade tilltalsnamnet till sitt tredjenamn och blev Marie Källström. Bara Einar uttalade e-et i Marie. Det berodde på att han kom från Mariestad, heter det i familjen. Familjen flyttade till Kalmar och Einar arbetade både på Östra Småland och Barometern. Marie var hemmafru, ett heltidsengagemang med betydande kontakter med andra fruar i närsamhället Berga, sådant som numera kallas grannsamverkan.
Marie hade medveten omsorg om familj och vänner, socialt begåvad som hon var. Till högtidsdagar kunde hon servera väl laddade Rumkugeln och om hennes trollsagor och lekar med barn, berättar de nu ansenligt vuxna.
Två systrars kapell – både som kyrka i källaren och i Norrlidens centrum – blev hennes tillhörighet. Man kunde lita på inte bara att hon ställde upp utan också aktivt bidrog. Hon visste hur man skulle ordna inför en julbasar. De medel basarerna resulterade i blev sådana konstverk, som kunde tas med till den nya kyrkan. Inte som i de andra småkyrkostiftelserna alltså, där insamlade medel blev pengar som inflationen idogt satte i sig. Hur många pepparkakshjärtan Marie spritsat, hur många handarbeten hon virkat och hur många mil på cykel det blev i ur och skur för att besöka vänner, ta sig till gudstjänsterna och studierna i kapellet, vet ingen.
Med tiden utmanades Marie att berätta om sin uppväxt i Tredje riket. Begåvade lärare kunde ta in denna levande undervisning i kyrkolivet också till skolans värld. Marie var angelägen att markera att hennes familj inte var nazistisk och att klasskamraterna förbättrade Hitler-hälsningen till ett ”Hej Hottla!” Marie berättade för de kyrkliga ungdomarna om krigets Hannover, en halvmiljonstad med industrier och en knutpunkt för järnvägen – ett självklart bombmål för Royal Air Force. Staden utsattes för 88 bombanfall. Då var barnen evakuerade till landsbygden. Här fanns personliga perspektiv vi annars inte kunde få ta del av. Tänk ett barn som genom bondgårdens fönster ser staden brinna på avstånd – med den återkommande och fasansfulla frågan om föräldrarna överlevt och huset klarat sig.
Marie blev guide i Domkyrkan och kunde överraska tyska turister med att livfullt guida på deras eget tungomål. Det var uppskattat och gav staden och katedralen gott rykte.
Marie hörde till dem som byggde upp Två systrars församling med gudstjänsten i centrum, undervisning och diakoni därtill samt förstås mission. I denna arbetsgemenskap blev vi vänner och förtrogna. I aftonbönen, completoriet, övade sig församlingen att hantera trons insikter inför döden genom att upprepa Symeons ord: ”I frid vill jag lägga mig ned och i frid skall jag somna in. Ty du Herre låter mig bo i trygghet.” Så är det.
Dag Sandahl
