”Leif hade många gåvor”
Leif var den person och den stöttepelare som gjorde att jag utbildades och vigdes till diakon i Svenska kyrkan för 29 år sedan. Jag minns när jag tog upp frågan om utbildningen och han svarade att jag skulle söka, att jag varit predestinerad för ett kyrkligt ämbete men inte förstått det. Min invändning om min ålder som hinder struntade han i, han uppmanade mig att söka, om jag fått ett nej fick jag ta det men att jag skulle ångra mig om jag inte sökte. Det var så han var, pådrivande och såg inget som omöjligt.
Leif hade många gåvor. Han såg bortom det som inte andra såg. Han fick många personer att utvecklas till vad de själva inte hade en aning om. Man växte som människa. Hans inspiration gjorde att man inte tackade nej till uppgifter man anförtroddes. Hade Leif frågat så sa man ja. Man litade på hans omdöme. Det var inte så konstigt att antalet frivilliga medarbetare i Döderhults församling ökade.
Själv fick jag vara bollplank när det stora förändringsarbetet med liturgin genomfördes på 1990-talet. Ett arbete som utmynnade i att besöksantalet mångdubblades och gav eko i stora delar av landet.
En annan gåva var hans sätt att verbalt kunna uttyda och förmedla en bibeltext på åtta minuter, utan manus och på ett sådant sätt att man kom ihåg och kunde bära med sig predikan under veckans alla dagar. Det är få förunnat.
Hans telefonsamtal inleddes ofta med hej det är Leif och en snabb fråga som kan du ta gudstjänsten i Bockara på söndag. När jag svarade att det gick bra kom det ett snabbt svar som jag är dig evigt tacksam, hej då. Alltid kort, direkt på sak och utan en massa formalia.
Inom frimureriet kom vi att samarbete under ett antal år som talmän. För Leif blev nog logekvällarna ett andningshål samtidigt som han blev en inspirationskälla som gjorde att många återknöt kontakten med kristen tro och gudstjänstfirandet.
Efter en logekväll var ofta avskedsfrasen tack för i kväll, vi ses. Svaret från Leif kom snabbt, så mycket du vet så ses vi.
Jag är tacksam för allt som Leif betytt för mig. Vila i frid.
Bengt-Göran Nilsson, diakon
