”Karin var mycket social, glad och positiv”
Karin, född Beckmann, äldst av fyra syskon, föddes i en tysktalande folkgrupp i Estland. Under andra världskriget flydde familjen först till Polen, sedan till Tyskland. Efter krigsslutet tog de sig till Sverige, till Malmö en kväll när sista tåget därifrån hade gått. De nekades övernatta i SJ:s väntsal, polisen förde dem till fängelset. Så bra hade de inte bott på länge; i varsin skön säng med rena lakan och god frukost på morgonen!
Föräldrarna råddes att söka arbete på Asea i Västerås. Men mamman varnades: ”Nämn inte att du har fyra barn, då får du inget jobb.” Så barnen placerades i fosterhem på olika orter under första året, vilket gav dem chans att lära sig svenska språket. Familjen återförenades i Västerås när föräldrarna fått fasta anställningar på Asea. Karin och äldsta brodern Jörn började i vår klass på gymnasiets latinlinje 1949 och blev mycket populära. De försökte alltid ”rädda” oss andra om vi svarade fel på lektionerna i tyska.
Karin var mycket social, glad och positiv. Hon ingick under skoltiden i vårt flickgäng, som haft kontakt ända sedan dess. Karin gifte sig med Christer, en av klasskamraterna i gymnasiet. De bosatte sig i utkanten av Uppsala och fick tre barn. Flickgänget höll fortfarande kontakt och Karin bjöd hem oss flera gånger.
Efter skilsmässan bodde Karin i Sigtuna, dit vi också blev bjudna, liksom till Ekenäs, söder om Kalmar, efter flytten dit med sin nya kärlek, Thomas.
Karin arbetade som lärare, blev adjunkt på Linköpings universitet och högskolan i Gävle. Hon utvecklade kurser i tyska i Utbildningsradion. Karin var dessutom fritidspolitiker för Folkpartiet i Sigtuna och Liberalerna i Kalmar samt styrelseledamot i Rädda barnen.
Karin var en viktig person för mig och alla flickorna i gänget. Det känns konstigt att hon inte finns mer.
Birgitta Stålhammar (Kringlan)