"Jag klarade mig tack vare min humor"

Den mångfacetterade skådespelaren Christopher Wagelin har medverkat i mängder av filmer och tv-serier och huserat tio år på Dramaten. Men någon enstaka produktion vill han inte lyfta fram. Skälet är enkelt: alla är favoriter.

– Det är som att tvingas välja en favorit bland mina egna barn – omöjligt!, säger han före fotograferingen utanför förskolan där han strax ska hämta sin treåriga dotter.

Däremot har han en given favoritpjäs, Arthur Millers klassiker En handelsresandes död, där han för åtta år sedan spelade den mångbottnade sonen Biff

– Biff känner sig inte sedd och kräver: se mig, hör mig, älska mig! Det är så lätt att försvara dessa allmänmänskliga behov.

För egen del är hans bekräftelsebehov “inte större än någon annans”.

– Privat är jag inte den som håller tal och måste stå i centrum, det får jag utlopp för på jobbet. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte har något behov att synas.

Vi har sett honom som lillebror Gustav i humorserien Welcome to Sweden och som i kriminalpolis i både Den fördömde och Det som göms i snö. Som skådespelare lyfter han upp sin förmåga att se det roliga och absurda, fastän en roll kan vara nattsvart.

– Det är alltid viktigt att behålla perspektivet och självdistansen – även privat. Fast där är det svårare; livet har inget manus och är fyllt av tvära kast.

Han är uppvuxen på Södermalm i Stockholm, långt innan det blev en trendig stadsdel.

– Jag hade en bra och trygg uppväxt på det gamla Söder – före gentrifieringen, dyra bostadsrätter och hipsters. Jag är så gammal att jag minns pilsnergubbarna på Nytorget där man inte kunde gå barfota för allt glassplitter och alla kanyler.

Mamma var distriktssköterska och pappa gick bort när Christopher bara var fyra år. Han har inga syskon.

– Det har säkert präglat mig jättemycket. Mamma lärde mig att vara självständig och att bli humanist. Hon introducerade mig till kultur och litteratur.

Bland de viktigaste vändpunkterna inträffade vid fyllda sex. Han började på barnteatern Vår teater.

– Vi gick in i det svarta rummet med all rekvisita och lekte på allvar. Det var häftigt!

Ungefär samtidigt gick han på Eriksdalsskolan och upplevde en hård, hierarkisk miljö med många slagsmål.

– Det var en tuff miljö och jag blev utmanad som kille. Jag klarade mig tack vare min humor, jag var snabb med att skämta mig ur situationer. Att sedan komma till Södra Latins teaterlinje på gymnasiet var som ett annat universum. Där fick jag omotiverat en kram i stället för en smäll på käften.

Efter gymnasiet reste han, tog allsköns ströjobb och läste strökurser på högskolan. Allt annat än Scenskolan som flera av gymnasiekamraterna fortsatte till.

– Tiden på teaterlinjen var så omvälvande att jag behövde ta ett steg tillbaka och känna efter om jag ville bli skådespelare. Jag ville ha det förankrat i mig själv. Till slut kom det till mig.

Insikten kom under jobbet som biljettsäljare på en biograf. En av maskinisterna hette Farnaz Arbabi. Hon drömde om att regissera, han om att spela teater. Så han skrev en monolog som hon regisserade. Han hade hittat hem. Nästa steg var att söka till teaterhögskolan och det blev ett jättekliv på 100 mil – till Luleå. Teaterhögskolan i Stockholm låg bara 500 meter hemifrån, men han behövde komma bort.

– Det var jättenyttigt för mig att inte gå i Stockholm. Under dessa fyra år i Luleå blev jag självständig som person, och formades som yrkesmänniska.

Nu har tolv år gått utan att han en enda gång tröttnat på livet som skådespelare.

– Som barn hade jag livlig fantasi och stark inlevelseförmåga – det är intakt. Jag har ett jättebehov av att leka. Jag älskar att leka och måste få göra det! Därför har jag det bästa yrket.

När han har lekt av sig finns en annan sak han vinnlägger sig om att hinna med: gå på fotboll. Och han gör ingen hemlighet om vilket lag han brinner för.

– Hammarby är lika oförutsägbart som livet självt, de kan spela briljant och vinna över AIK för att sedan obegripligt förlora med 6–0 mot Trelleborg. Oavsett om de vinner eller förlorar är det alltid kul att titta på matcherna. Jag spelade där tills jag fyllde 13 år och såg alla matcher under uppväxten. För mig är Bajen min barndom, en fast punkt som alltid finns där – en del av min identitet, faktiskt.

Familj, lek, skådespeleri och fotboll – ändå är det något annat som är viktigast i världen för Christopher Wagelin: medmänsklighet.

– Det låter som ett “Bamsesvar”, men jag tycker att man ska vara snäll, empatisk och schyst. Det är grunden för allt.