”Gunnar var en tänkande människa med många kloka funderingar”

Gunnar var klasskamrat och vän till min nio år äldre bror Berth, men med tiden kunde jag också räkna honom till en av mina vänner. Efter folkskolan började både Gunnar och min bror, liksom många andra av traktens ungdomar, att arbeta på den nystartade Porslinsfabriken i Söderåkra. De såg väl en framtid i branschen, men siktade högre och åkte därför på försommaren 1951 på anställningsintervju till Rörstrands i Lidköping. Eftersom de ännu inte hade körkort ordnade de med Sture Olsson i Övraby att köra dem dit med min fars personbil, en Doge 39. Sture jobbade som chaufför i min fars lastbilsåkeri och detta passade nog honom bra, eftersom de på resan kunde göra en avstickare och hälsa på hans bror Rune, som bosatt sig i Hova ett stycke norr om Mariestad. Sture, Konsumföreståndaren Erik ”Fille” Gustafsson och mors kusin Erik ”Kirre” Olsson utgjorde en oskiljaktig trio på 1950-talet

Av någon anledning blev det bara min bror som tog tåget och polletterade sin cykel för 4,50 kronor den 25 juli 1951, och började på Rörstrands. Den sejouren blev emellertid kort, eftersom det redan vid den första läkarundersökningen konstaterades att han hade början till stenlunga, och inte borde fortsätta jobba i den miljön. Han fick flytta hem och blev chaufför i fars åkeri.

Gunnar började i stället jobba vid Skånska Cement som betongarbetare, och var bland annat med om stora byggnadsprojekt i Afrika. Jag tror det var där han drog på sig en sjukdom eller arbetsskada som gjorde att han blev långvarigt sjukskriven och med tiden sjukpensionär.

Mina första egna minnen av Gunnar var hans färdigheter som skridskoåkare och bandyspelare på Påboda Tegelbruks lerhålors is mot Törnlyckehållet på 1950-talet. Dessa egenskaper gav honom tillnamnet ”Klicken”. Han upplevdes som en smörklick i en het stekpanna. Detta var innan hockeyn hade hunnit etablera sig i Sverige.

Gunnar var en tänkande människa med många kloka funderingar som han delade med sig av då man hälsade på. Och eftersom jag bara var tio år gammal när min bror omkom, kunde Gunnar fylla på med mycket från deras gemensamma ungdomstid, exempelvis som hur de fick sina första skidor tillverkade av Övrabysnickaren Axel Svensson. Berths skidor fick jag senare överta. Dessutom var han förstås en god källa i Söderåkras 1900-talshistoria. Ytterligare en mindre att fråga.

Med saknad!

Jan-Olof Olsson