”Ethel var driven, nästan inget var omöjligt i hennes ögon”

Ethels livsbåge är häpnadsväckande. Hon föddes i Fröreda i Järeda församling och var äldst av tre syskon. När hon växte upp var hästen det viktiga arbetsredskapet och det fysiska arbetet präglade dagarna på gården. Ethel berättade gärna om det livet. I dag ser arbetet inom jordbruket till stora delar helt annorlunda ut. Maskiner står i centrum, även detta kom Ethel att behärska. Hon körde vant och säkert de olika redskapen och anpassade sig till samhällets förändringar. Hon hade även ett bra djuröga och god hand med djuren. Något som var värdefullt i familjejordbruket.

I ungdomen gick Ethel på Mariannelunds praktiska skola, där hon särskilt tilltalades av vävningen. Vävningen kom att ge henne stor glädje under hela livet, som egen utövare och som kursledare. För Ethel var tillverkningen av textilier för husbehov en del i hushållsarbetet. Textilierna var av en kvalitet som våra familjer fortfarande åtnjuter och uppskattar.

Tidigt i ungdomen, på ett körsbärskalas i Harshult träffade Ethel sin Ingemar. De gifte sig 1951 och bosatte sig i Torp. De fick två döttrar, Elisabeth och Eleonor.

Ethel var driven, nästan inget var omöjligt i hennes ögon. Allt gick att göra med hårt arbete och viss tankemöda. Det är något som vi barn och barnbarn tar med oss i dag. Vi tar också med oss Ethels uppskattning. Hon var duktig på att få oss att känna att vårt arbete var värdefullt och att vi var en del i ett större sammanhang.

Allt var inte bara arbete och slit för Ethel. Hon ordnade gärna bjudningar och tyckte om att umgås med människor, många är vi som dansat och ätit gott och samspråkat med Ethel. Hon reste även gärna. En av hennes resor blev att besöka släkten i Omaha i USA. Den resan följdes sedan av flera längre resor på olika kontinenter. Tillsammans med barnbarnen gjorde hon resor i Europa.

När vår underbara far lämnade oss 2002, var det en stor saknad. Inget kunde fylla det tomrummet i mors liv. Men visst var glädjen över barnbarnens framtid stor och nya små familjemedlemmar ett underbart inslag. Även den nya generationen Torp-ättlingar har genom Ethel lärt sig att uppskatta livet och naturens storslagenhet.

På ålderns höst drabbades Ethel en sjukdom som gjorde att hon undan för undan lämnade detta livet. Hon vårdades de sista åren på Lundagården, alltjämt omgiven av ängar och vatten, av den natur som hon vårdat och brukat.

Ethel Johansson fattas oss.

Familjen genom Elisabeth Johansson