”Det kom att bli många fina år i Torsås där Rune blev en älskad kyrkoherde”
När jag och min man lärde känna Rune Olofsson arbetade vi med ungdomar och konfirmander på Hisingen i Göteborg. Rune i sin hemförsamling Björlanda. Det var vanligt att man åkte med konfirmandgruppen till Åh stiftsgård i Ljungskile. Rune återkom troget som medhjälpare och senare som präst på många konfirmandläger och kurser. Flera är de, som genom Runes sätt att leda och inspirera, har blivit medarbetare i kyrkan. Här fann Rune vänner för livet och vänskapen har bestått sedan dess.
När Rune bejakade sin inre kallelse till prästämbetet åkte han till Uppsala för studier. Med viss oro tog sig lantbrukarsonen från Hisingen sig an studierna. Med envishet, slit och bön gick allt bra. Under studietiden bodde Rune och vår familj, som då utökades med tre små barn, tillsammans i ett litet kollektiv. Detta gjorde att Rune alltid har känts som en del av oss. När barnen var små sa de ”I en familj finns mammor, pappor och Runar”. Han var då, och har genom åren varit, ett stort stöd för oss och vi har genom honom fått uppleva en djup vänskap. Rune har funnits med i sorg och glädje.
1982 prästvigdes han i Göteborgs domkyrka. Den första tjänsten var som stiftsadjunkt i Bohuslän med ansvar för kurser och lägerverksamhet. Efter en tid kom Rune tillbaka till Björlanda som komminister. Han blev en uppskattad församlingspräst, och hans kärlek och engagemang präglade hela hans prästgärning.
Efter elva år axlade han en tjänst som kyrkoherde i Landvetter. Samtidigt användes Rune flitigt som handledare för pastorsadjunkter och praktikanter. En uppskattad sådan, som ställde sig ödmjukt vid sidan, följde och lyssnade. Men också som klokt kunde vägleda i kunskaper och färdigheter. Detta uppdrag följde honom under hela hans tjänstgöringstid.
2007 gick flyttlasset från Landvetter till Växjö stift och Torsås pastorat. Till vår stora glädje då vi kom vi åter nära varandra. Jag fick en klok rådgivare att dela kyrkoherdearbetets utmaningar med. Dessutom kunde vi höras på fredagseftermiddagen och säga att grillen var tänd. Det var inte mer än 45 minuters bilfärd mellan oss och vi kunde sitta i kvällen och njuta tillsammans. För många är de tillfällen som vi, liksom alla Runes vänner och församlingsbor, har fått sitta och njuta vid hans bord. Det kom att bli många fina år i Torsås där Rune blev en älskad kyrkoherde.
När det blev dags för en sammanläggning i Torsås var vi många som hoppades att Rune skulle axla ansvaret som herde för det nya pastoratet. Men han kände att det inte var han som var kallad till det. Nu trodde vi att det var dags att flytta hemåt till Göteborg igen. Till allas förvåning gick flytten till Vänge församling på Gotland. Ett modigt steg att börja en ny tjänst i ett nytt stift vid 64 års ålder. Dit flyttade också Ester. En valp som kom att bli hans trogna sällskap i prästgården. I Vänge var han först kyrkoherde och senare, vid sammanläggningen 2016, komminister. Rune kom att trivas bra på Gotland och i Vänge med alla sina sex socknar. Här, liksom i alla församlingar, bodde han i prästgården. Där var det öppet hus för och vänner och församlingsbor.
De sista två åren präglades av sjukdom och behandling, det blev en lång och smärtsam kamp. Under den långa behandlingstiden var Rune full av förtröstan att allt skulle gå bra. Så blev det inte. I närhet av sin syster Elisbeth tog han sina sista andetag den 9 januari.
Sörjd och saknad av sina syskon, Orvar, Sven och Elisabeth med familjer. Samt många, många vänner från alla de platser där han levt och verkat.
Annette Geyer, kyrkoherde emerita i Emmaboda pastorat
