”Det känns tomt efter Jan-Eric”
Vi träffades när vi köpt vårt sommarhus på Lilla Ekö. Eva och Jan-Eric hade köpt sitt hus året innan. Våra familjer blev sommarhusgrannar på samma ö. Jan-Eric var bankdirektör på Oskarshamns Sparbank. Vänskapen utvecklades. Jan-Eric och jag blev som två bröder som alltid hjälpte varandra med råd och göromål på ön.
Mina tankar går till Eva, hela familjen Johansson och alla oförglömliga ljusa minnen tillsammans. Jag tänker på alla kvällar vi grillade, alla gemensamma fester, alla gånger Jan-Eric och jag hjälptes åt. Det var nog Jan-Eric som hjälpte mig mest med husbygge och annat. Jag kommer ihåg när Jan-Eric kom över och i famnen stolt visade upp det första barnbarnet. Jag tänker på alla kvällar Jan-Eric och jag satt hos mig och diskuterade och ”löste” världens och Sveriges problem över varsitt glas whisky. Jag tänker på när jag var med Jan-Eric i Lofsdalen där vi vandrade i fjället.
För några år sedan drabbades Jan-Eric av en stroke. Han kunde inte längre ta sig ut till Lilla Ekö. Det blev ensamt för mig på ön. Vi träffades då i radhuset på Långängsvägen. När han inte längre kunde klara sig hemma blev det äldreboende, sist på Hantverkargatan. Det var tungt att se min kompis där.
Det känns tomt efter Jan-Eric. Men jag är tacksam för att vi träffades och blev kompisar och alla fina stunder och minnen under mer än 50 års gemenskap.
Alf Ericson, Kalmar