"Waldorfrörelsen är inte ett hot mot barn och ungdomar”

Sedan dokumentärserien De utvalda barnen visats på SVT har en intensiv debatt rasat. Att den systematiska mobbning som vissa elever på skolan utsatts för lyfts fram är naturligtvis uteslutande positivt. Debatten i seriens kölvatten har däremot varit problematisk.

Serien förklarar att Solvikskolan en gång i tiden utgick från Steiners pedagogik men att man drev dess principer mycket längre än andra skolor gjorde. Vi får också veta att mycket har ändrats sedan de som intervjuats gick på skolan. Frågan är om det gjorts tydligt nog, för i debatten verkar sådana viktiga nyanser gå förlorade. I stället ser vi en gryende moralpanik. En diskussion om problemen på en specifik skola för ganska många år sedan blir till en känsloladdad vädjan om att någon måste ingripa mot ett större hot.

Episoder av moralpanik gör att man både suddar ut viktiga skillnader och stirrar sig blind på sin fiende. Problem i Solvikskolan som man hittar på många andra skolor ses som helt speciella för just en bestämd slags pedagogik. En otypisk skola tas dessutom som representant för hela waldorfrörelsen, som i debatten får framstå som en besynnerlig skolform i bjärt kontrast mot den ”normala” kommunala skolverksamheten.

Vi sympatiserar med filmaren Jasper Lakes önskan att förstå varför Solvikskolan framstår som både fylld av underliga aktiviteter, och för många elever, som häpnadsväckande brutal. Vi menar bara att det är en fråga man bör ställa till alla skolformer och till skolan som samhällsinstitution.

Den som tänker tillbaka på sin tid som elev kommer säkert, liksom vi själva, att kunna dra sig till minnes projekt som inte tycks fylla något begripligt syfte. Vi lekte inte draklekar som på Solvikskolan, men är luciatåg mycket begripligare?

Många läsare kommer säkert också, liksom vi, att minnas episoder då man mobbats. En del har utsatts för långvariga trakasserier av skolkamraterna. Några har utstått sina lärares ohöljda motvilja. I grund och botten bygger det svenska skolsystemet på undervisningsformer som passar några elever men dömer andra till år av förvaring och vantrivsel, alltså ett slags lågintensiv men kännbar mobbning av den som inte passar in. Mångas upplevelser av skoltiden kan kort sammanfattas med Hjalmar Söderbergs bevingade ord: att vara ung var för djävligt.

Om debatten om Solvikskolan förvandlas till en fullskalig moralpanik riskerar sådana problem att projiceras på Waldorfvärlden och därmed fredas den allmänna skolan. Men mobbning för att man är ”fel” personlighetstyp, har ”fel” utseende eller ”fel” intressen är inte ovanligt. Det finns snarare en ovilja att tala om problemen som gör att detta kan framstå som ett undantag i en annars välfungerande vardag. Så snart en person har modet att berätta om sina upplevelser instämmer snart en kör av röster.

Steiner hade en del idéer som knappast är gångbara idag, och den närmast fundamentalistiska tolkning av dem som en gång i tiden låg till grund för Solvikskolan har med rätta kritiserats i dokumentärserien. En moralpanik som utpekar skolans idémässiga nästkusin waldorfrörelsen som ett hot mot barn och ungdomar verkar däremot föga produktiv. Tid som går till obegripliga projekt, konflikter som leder till mobbning och ett system som sviker den som inte passar mallen finns som sagt i alla skolformer. Vårt förslag är detta: kasta en lika brutalt ärlig blick på livet i svenska skolor generellt.

Karen Swartz, doktorand i religionsvetenskap, legitimerad gymnasielärare och f.d. lärare vid en Waldorfskola

Olav Hammer, professor i religionsvetenskap och f.d. Waldorfförälder