Vi vuxna måste våga visa mod!

”När jag tänker tillbaka på min tid som mobbningsoffer är det några saker som jag särskilt fäster mig vid. Det är hur många det var som deltog utan att skänka offret, det vill säga mig en tanke.

Det andra är, att det faktiskt inte var någon som brydde sig om att jag råkade illa ut, och själv klarade jag inte av att göra något åt min situation.

Det tredje är hur systematiskt mobbningen lades upp och hur fräcka mina plågoandar blev till slut. I tonåren hade jag praktiskt taget förvandlats till en slav utan någon egen kraft att sätta emot. Jag tror att om de beordrat mig att hoppa från ett tak, så hade jag gjort det. Jag levde då i en värld där jag fann mig helt utlämnad. Jag var inte ens säker i mitt eget hem, när inte mina föräldrar var hemma.

Mobbningen startade när jag gick i andra klass. Det började med knuffar och enklare former av stryk och öknamn, men växte snabbt. Inom kort tvingades jag att betala hela min veckopeng i skatt för att få vara i fred. Naturligtvis hjälpte inte det ändå, för jag råkade lika illa ut, vad jag än gjorde. Jag tvingades snart att snatta både i affärer och hemma. Men det ändrade inget i min behandling.

En dag på en middagsrast ställde hela klassen upp sig. Den bestod av ett tjugotal elever. Mina särskilda bödlar beordrade mig att klä av mig naken. Jag nekade naturligtvis, men efter en stunds övertalning med knytnävarna, insåg jag att det var bäst att lyda. Alla stod i en cirkel runt mig och jag tvingades att stå där med benen tätt ihop och armarna sträckta rakt över huvudet. Sedan kom örfilarna, som snabbt byttes ut mot ett hopprep. Det gjorde fruktansvärt ont. Jag försökte låta bli att gråta, men till slut kunde jag inte hålla emot. Det svider fortfarande i mig när jag tänker på denna händelse?.”

Ovanstående är ett kortfattat utdrag, hämtat från ett mycket långt brev, skrivet av en mobbad elev.

Det är omgivningen som möjliggör att mobbaren kan hålla på i månader och år.

Det krävs en ondskans ring som förstärker mobbarens destruktiva stolthet och lämnar offret ensamt med starka känslor av skam.

Det räcker inte med ett offer och en översittare för att mobbning skall utvecklas. Det krävs också medlöpare, hantlangare, passiva mobbare och oengagerade åskådare.

Passiva medlöpare kan tyckas oskyldiga men är egentligen mycket viktiga. De är oljan som smörjer mobbningsmaskineriet. Utan dem bildas ingen grupp och översittaren står ensam. Det finns alltså minst två sorters medlöpare. Dels de som hjälper översittaren att mobba. Dels de som känner till vad som sker utan att själva medverka. Men de gör heller ingenting för att stoppa mobbningen. Jämför vuxenvärldens brist på civilkurage under skyddet: ” Jag vill inte lägga mig i”.

Det är oerhört viktigt att vi vuxna lär våra barn med ord, och visar dem genom vårt eget sätt att vara, hur viktigt det är med civilkurage. Att våga reagera på orättvisor. Att våga visa mod.

Det finns vuxna väletablerade människor som ser sitt eget medlöperi under skolåren som ett livstidsstraff som de aldrig blivit helt fria ifrån känslomässigt. Då de fortfarande önskar, att de hade vågat ställa upp för den mobbade.

Mobbade elever har också under åren berättat, att de i sin avsky och rädsla för översittaren ändå har känt en viss respekt. De har vetat var de haft honom/henne. Dessa känslor runt översittaren finns också kvar när den före detta mobbade eleven ser tillbaka med den vuxnes perspektiv. Medlöparna väcker enbart förakt och avståndskänslor. Dem vet man aldrig var man har.

Det som gör att jag skriver denhär debattartikeln just nu, inför en ny skolstart, är att jag vill sprida lite av den kunskap, som jag under drygt 20 år har skaffat mig i arbetet mot mobbning för vänskap. Jag har under åren träffat nästan 200.000 elever i olika åldrar.

När jag haft lektioner för elever från årskurs åtta och uppåt har jag ibland låtit spela upp en mobbningssituation. Någon elev har varit offer, en annan översittare, några aktiva medhjälpare och ett antal andra passiva åskådare.

När jag efteråt har frågat eleverna hur många av dem som tycker, att också de passiva åskådarna har skuld i att mobbningen kunde fortgå svarar 80 till 100 procent av dem, att de anser att de passiva åskådarna har ett ansvar. Det blir samma svar, oavsett om jag varit i Skellefteå, Lilla Edet, Hässleholm eller Kalmar.

Vilken potential, vilka möjligheter vi har i mobbningsarbetet tillsammans med våra elever. Att elever skall våga visa i verkligheten vad de innerst inne anser. Det räcker med en till två elever i varje grupp, i varje klass som aktivt vågar reagera mot mobbning för att mobbningens ogräs inte får en chans att slå rot. Att reagera innebär inte enbart att reagera just när mobbningen pågår. Det kan vara nog så tufft. Men man kan reagera genom att tala om för personal vem som blir mobbad. Sedan är det personalens skyldighet att göra jobbet.

Christer Olsson