”Länsstyrelsen fortsätter skjuta de viktiga lodjuren”
Trots detta har södra Sveriges länsstyrelser fortsatt utfärda licensjakt. Syftet med licensjakten är att begränsa rovdjurspopulationer för att minska skador på tamboskap men statistiskt saknas grund för denna jakt. Jag har granskat de fyra länsstyrelser som fortsätter jakten;
# Kronoberg ska skjuta 8 lodjur, när det endast skett 13 angrepp på tamboskap 2022 och inga alls året innan (då man ändå skulle skjuta 9 lodjur).
# Jönköping ska ta bort 9 lodjur fast de haft i snitt 11 angrepp om året på de två sista åren.
# Östergötland ska skjuta 4 lodjur när endast 16 respektive 5 tamboskap tagits av lodjur på två år.
# Kalmar ska ta bort 6 lodjur, med 14 och 7 angrepp på två år.
”Tilliten till de myndigheter som är satta att förvalta vår natur fortsätter grusas. Den enda möjliga tolkningen är att det är en eftergift till jaktintresset då vissa jägare anser att lodjuren konkurrerar om klövviltet. Jaktintresset har enligt flera studier en kraftig majoritet i landets viltförvaltningsdelegationer där besluten om jakten fattas.”Misha Istratov, VD på Elithus, miljöentreprenör och oberoende utredare av viltvårdsfrågor.
För att förstå vidden av detta bör vi sätta det i proportion till antalet djur. Det finns totalt cirka 1 400 lodjur i Sverige medan det finns över 500 000 får. Lodjurspopulationen minimeras med 11 procent i licensjakten när de står för ynka 0,02 % av angreppen på får (där samtliga fårbönder får full ersättning av staten).
Dessa 27 lodjur som ska skjutas skulle statistiskt rädda 4-5 får. Är dessa kattdjur så lite värda för oss? Vilthandläggarna på länsstyrelserna förklarar det med att ”vi följer förvaltningsmålen”. På frågan om vad förvaltningsmålens syfte är, om inte att skydda tamboskap, vilket ju uppenbarligen är ett marginellt problem, hänvisas man till att överklaga eller ta upp det med politikerna.
Att samtala med dessa tjänstemän leder ingenstans utan innebär ett upprepande av paragrafer och onyanserade försök att förklara de beslut som de fattat.
Lodjuret är rödlistat som ”sårbart” och därmed utrotningshotat. Mellan år 2000 och 2020 ökade antalet rödlistade däggdjur och fåglar i Sverige från 90 till 135. På 20 år har de alltså ökat med 50 procent! Ändå fortsätter länsstyrelserna reducera lodjurens population och Naturvårdsverket ser tyst på.
Lokatten är en toppredator och därmed innehar den en oerhört viktig roll i att kontrollera det övriga djurlivet i sitt habitat. När den översta delen i en pyramid tas bort får det följdverkningar nedåt genom hela ekosystemet. Förlusten av biologisk mångfald är det fjärde största hotet mot mänskliga samhällen på tio års sikt enligt World Economic Forum. Enligt FN står exploatering (såsom jakt) och habitatförändringar för mer än 50 procent av detta hot.
I juni presenterades ett förslag om att flytta oönskade lodjur till Polen som behöver nya gener till sin stam. En arbetsplan utformades tillsammans med etologer och veterinärer och förslaget var självfinansierat. Alla länsstyrelser svarade att de hänvisar till Naturvårdsverket, vilka bemödade sig att svara ”skrivelsen föranleder ingen åtgärd i nuläget.” Samtidigt köar tiotusentals troféjägare årligen för att få skjuta dessa vilda katter.
Tilliten till de myndigheter som är satta att förvalta vår natur fortsätter grusas. Den enda möjliga tolkningen är att det är en eftergift till jaktintresset då vissa jägare anser att lodjuren konkurrerar om klövviltet. Jaktintresset har enligt flera studier en kraftig majoritet i landets viltförvaltningsdelegationer där besluten om jakten fattas.
Det enda hoppet står till landshövdingarna. Ni behöver; Utreda och ifrågasätta förvaltningsmålen med hjälp av biologer och forskare och sätta målen efter vad sakkunniga och inte jäviga jaktintresserade delegater säger.
Misha Istratov, VD på Elithus, miljöentreprenör och oberoende utredare av viltvårdsfrågor.
