"Julen är en fantastisk tid”

Julen öppnar dörren på vid gavel till trons innersta rum. Kärnberättelsen är välkänd, den om barnet som föds i ett stall i Betlehem. Den handlar enligt kristen idétradition om att Gud blir människa. Om en Gud som hör av sig. Om att det gudomliga tar gestalt i ett utsatt barn som i tillit sträcker sina händer mot oss.

Här tar det stopp för många. Berättelsen är vacker, en del av kulturarvet och har sin självklara plats bland jultraditionerna. Men inte mer än så. Förnuftet och den logiska slutledningsförmågan sätter sig på tvären och protesterar. Efter upplysningen tror vi väl ändå på det som kan bevisas, det andra kan kvitta.

På ett sätt håller jag med. Det är viktigt med intellektuell hederlighet. Hjärnan är till för att användas. Och samtidigt: Livet är större än det som kan mätas och vägas. Vi behöver ord och begrepp, riter och uttryckssätt för att tolka det inre livet. Att säga nej till den kristna kärnberättelsen är att göra tillvaron onödigt trång. En sekulär kultur spärrar in oss på livstid i den ensidiga rationalitetens fängelse.

Julens budskap är ett vackert grundackord i livets villervalla. Du är inte ensam. Det räcker att vara människa. Ditt inre barn är buret, det vilar i Guds omsorg och vill bli taget på allvar. Ja, ibland behöver man faktiskt återupptäcka den kristna trons kärna. Återupptäcka vad som är viktigt på riktigt i livet, det som har omistligt värde. Man får tjuvlyssna till julevangeliet med dörren på glänt till sin innersta längtan.

Fast ibland blir kristen tro alltför introvert och självupptagen. Som om allt skulle handla om mig, vad jag känner och upplever. När tolkningen av evangeliet samspelar för tätt med en individualiserad tid, förlorar vi lätt blicken för varandra. När vi som individer och samhälle kröker oss inåt mot det egna, vill kyrkan och tron öppna perspektiven utåt.

För julevangeliet ställer oss i ett ansvarsförhållande. För den fattige, för den som är ensam, för skogen och djuren, för den som fryser, för den som är på flykt, för den som inte har mat på bordet, för frihetskampen i Iran, för den som på grund av samhällets strukturer och makthavares beslut hamnar utanför. Medmänsklighet är inte överkurs, solidariteten inget tillval. Vilka utsatta människor sträcker i tillit sina händer mot dig?

Visst är julen en härlig tid? Lovikavantar med varma glöggmuggar, kärleksfulla julgåvor och omtänksamhet från de som betyder mest. Men julen är också krig i Ukraina, matfattigdom i svenska hem och kvinnor som utsätts för våld bakom stängda dörrar. Och därmed en sylvass kallelse att ta ansvar.

Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift