Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

"Hur länge till orkar vi”

Covid-19
”Håll ut, håll avstånd… Så många ”håll” har cirkulerat i debatten under det senaste året. Och jag börjar bli trött. Säkert du också. ”
Martin Modeus: ”Hur länge till orkar vi? Förmodligen så länge vi orkar hålla ihop som människor och som samhälle och som mänsklighet.”
Martin Modeus: ”Hur länge till orkar vi? Förmodligen så länge vi orkar hålla ihop som människor och som samhälle och som mänsklighet.”
Foto: FREDRIK SANDBERG / TT
Detta är en opinionstext i Barometern Oskarshamns-Tidningen. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag sörjer över att inte ha kunnat träffa nära och kära, och viktiga familjedagar har helt enkelt gått förbi. Och de kommer inte åter.

Kanske är, åtminstone just nu, det viktigaste att ”hålla ihop”, för det sammanfattar så många av de andra perspektiven. Hålla ihop handlar om så mycket; om att samhällets resurser stöttar den som far illa, om tålamod med den som tidvis inte orkar med eländet. Och inte minst: att hålla ihop handlar om att vi, med våra tankar och böner stöttar alla som har ansvar i samhället och som måste fatta svåra beslut. Och om att vi skapar en uppmuntranskultur mer än en klanderkultur i samhällets alla vrår. Vi behöver ge och få hoppets ord.

Hur länge till orkar vi? Förmodligen så länge vi orkar hålla ihop som människor och som samhälle och som mänsklighet. Av ledan och isoleringen blir vi lätt irriterade, får snävare perspektiv och trängre blick. Vi kanske blir arga över väntetiden på vaccinet, trots att vaccin aldrig tagits fram så fort. Eller på fördelningen av vaccinet. Eller så vaknar irritation på ”dom” som bestämmer. Hur håller vi ihop?

Martin Modéus, biskop i Linköpings stift.
Martin Modéus, biskop i Linköpings stift.
Foto: Emanuel Eriksson/Svenska kyrkan/

"Hålla ihop handlar om så mycket; om att samhällets resurser stöttar den som far illa, om tålamod med den som tidvis inte orkar med eländet."

Min gamla segelbåt har en tung köl. Det gör att den håller sig någorlunda rak också när det blåser i. Tyngden nedåt är det som får oss att inte kapsejsa. Också ett samhälle, och människorna i ett samhälle, behöver en köl, en tyngd nedåt i livet som skapar stabilitet när det blåser. Och det gör det just nu.

För mig är påsken en ”tung” berättelse, men inte i betydelsen tråkig; den är en berättelse om sådant som går djupare än bruset på ytan. På ytan kan man tycka att den är en märklig berättelse; en man för tvåtusen år sedan torteras, korsfästs och begravs. Och efter tre dagar sprider sig ryktet om att han återvänt till livet. Graven är tom, människor vittnar om personliga möten med den uppståndne. Och hoppet vaknar.

Vi ska inte avskräckas av de märkliga vändningarna i berättelsens händelseskikt. Påsken berör allt det som djupast angår oss människor. Ljus och mörker, liv och död, skada och läkande, hopp och förtvivlan. Det är en berättelse att spegla sig i, att ta plats i och att växa i. Den handlar inte bara om något som hände då. Den handlar om nuet. Om mörkret och ljuset i våra liv, om missmod och hopp. I påskens berättelse skrivs också mitt liv in i ett sammanhang som är större än här och nu.

Påskberättelsen är en ”långsam” berättelse. Vi ska inte alltför snabbt hasta till uppståndelsen, för då blir det ett ytligt ”happy end”. I vissa tider behöver vi faktiskt stanna vid korset. I vår nöd ser vi bilden av en Gud som har varit människa och som vet vad det mänskligas smärtor innebär. Här och nu går det att våga hoppas på att Gud ser och lider med oss.

Och någonstans i framtiden finns också ett ljus. I påskberättelsen är det en tom grav på påskdagen. För många får kanske en blåsippa som sticker upp ur de torra löven vara en väl så ”tung” påskbild. Tyngden nedåt, vissheten om att i livets djup finns så mycket mer som kan hålla oss upprätta och få oss att känna samhörighet - också i de svåra dagarna. En blåsippa, ett levande ljus, ett vänligt leende, en grav där stenen är bortrullad.

Martin Modéus, biskop i Linköpings stift

Läs mer