Är den svenska kulturpolitiska modellen satt under attack

Det handlar om fundamentala demokratiska rättigheter såsom yttrandefrihet, tryckfrihet och åsiktsfrihet. Om vi gör avkall på den är steget kort till grundlagsvidrig censur. I Barometern läser vi att SD har lagt förslag om neddragning av landstingets kulturbudget med 15 miljoner kronor. Besparingen innebär förslag lägga ner ”Byteatern, Filmregion Sydost, Dans i Sydost och Kalmar konstmuseum på grund av att det måste finnas en hygglig grad av egen finansiering.” (citat från Barometern fredagen den 31 augusti.)

Martin Kirchberg, förstanamn på SD:s landstingslista, är tydlig med motivet och säger ”vi vänder oss (även) mot institutioner som har genuspedagogik, som arbetar för mångkultur och att flera av institutionerna blivit politiserade.” Sveriges Television rapporterar samma dag de kulturpolitikers syn på det ”Kultur som finansieras av allmänna medel bör spegla Sveriges kultur och historia”?

I den översynen handlar det om samtliga partier på landstings- och regionnivå. På frågan ”bör offentligt finansierad kultur spegla svensk kulturhistoria?” Svarar svenska politiker på regionnivå så här: 29,1 procent tar helt avstånd. 28,5 procent tar delvis avstånd. 32,9 procent instämmer delvis. 5,7 procent instämmer helt. Alltså vill mer än 70 procent av kulturpolitikens företrädare lägga fingrarna i syltburken. Det finns få tidigare mätningar men min erfarenhet säger mig, att här har skett en tydlig och anmärkningsvärd förskjutning.

Att enskilda såväl rikspolitiker som lokala politiker och nämnder har lagt sig i kommunala bland annat konstmuseer och konsthallar är ingen nyhet. Det märkligt är, att på några år, har en förskjutning åt ”instämmer delvis” och ”instämmer helt” fått ett stort genomslag. På sikt ser jag en risk att det kulturpolitiska klimatet förändras och politiska partier går in och styr konsten, kulturen och samhällsdialogen.

Skräckexempel på detta är länder som bland andra Polen och Ungern där man förbjuder och förändrar konstnärligt innehåll, avsätter tjänstemän och skrämmer till tystnad genom propaganda, hot och hat. Jag har alltid förespråkat och är av den bestämda åsikten att det fria kulturlivet såväl som inom våra regionala institutioner måste stå fri från politiskt inflytande över det konstnärliga skapande.

Politikens uppgift är att verka för möjliggörande av konstnärligt utövande i hela landet, att tillgängliggöra kulturen och sätta generella mål som till exempel vikten av mångfald, jämlikhet, och att breddade målgrupperna. Offentligt finansierad konst och kultur har så länge den fått samhällsstöd belyst samhällsfenomen och speglat samtiden.

Om den styrning som jag befarar kulturpolitiska företrädare är alltmer lockad av frågar jag mig: Vilka frågor kommer faktiskt få lyftas fram? Blir följden att politikerna alltmer detaljstyr och begränsar den konstnärliga friheten och det öppna demokratiska samtalet. Självklart skall vi vårda, värna och tillgängliggöra vårt kulturarv. Visst är språk, traditioner, seder och bruk del av det kitt som håller ihop ett gemensamt mångkulturellt samhälle.

Men till skillnad från vad som på sina hålls sägs i debatten tror jag inte att kulturen är i upplösning. Svenskheten är inget som har fötts i ett avlägset land i norra Europas utkanter utan är ett arv som skapats i ständig kontinuerlig dialog med omvärlden och med ett (unikt!) sätt att ta till sig nya traditioner och införliva dem i den egna kulturen. som vilar på grekisk mytologi, kristendom, franska revolutionen, internationell filosofi med mer. Jag menar att öppenhet mot världen berikar och ger oss perspektiv.

Denna öppenhet har hittills rått inom vår kulturpolitik. Jag tycker det är viktigt att vi värnar om principen om ”armlängds avstånd”. Kulturen skall såsom det sägs i Byteaterns vision beröra, engagera och ge publiken mod att förändra”. Men jag frågar mig ängsligt; hur lång är egentligen en arm?

Ulf Bexell, före detta kulturchef, numera ledamot i Byteaterns styrelse och ordförande för Kalmar Teaterförening.