”40-timmarsveckan är passé”
1973 hade man inte flygskam, man skämdes inte ens när man kedjerökte i kabinen. På kontoret fanns inte datorer, mejl eller AI utan skrivmaskiner, snigelpost och stenograferande sekreterare. 1973 var också året då riksdagen slog fast hur du ska jobba – och jobbar än idag – 40 timmar i veckan. Är det rimligt? Nej, och det tycker inte det svenska folket heller.
Svenskarna tror inte längre på 40-timmarsveckan. Det visar en undersökning som Verian (tidigare Sifo) gjort på uppdrag av oss på fackförbundet DIK. En majoritet (64 procent) vill att Sverige ska införa 30- timmarsvecka med bibehållen lön. Majoriteten är också övertygad om att förändringen redan är på väg och en av tre tror att vi får kortare arbetstid redan inom 5–10 år.
Smärtgränsen är nådd. Med ökad stress, rusande sjuktal och allt högre pensionsålder går ekvationen inte längre ihop. Grundproblemet – att människor jobbar sönder sig – går inte att lappa och laga bort.
En stor del av lösningen stavas generell arbetstidsförkortning. Det förstår svenskarna. Särskilt de två grupper där stödet för arbetstidsförkortning är högst: kvinnor i familjebildande ålder som ofta axlar det tyngsta ansvaret för hem och barn, samt yngre mellan 20–29 år som börjat förlora hoppet om att någonsin få gå i pension.
Oavsett vad en del politiker och arbetsgivare tycker, så har arbetstidsrevolutionen redan inletts. Den globala rörelsen 4 Day Week hjälper organisationer att sänka arbetstiden med bibehållen produktivitet. I Sverige tas löpande nya initiativ både i offentlig och privat sektor, men vi har tyvärr alltjämt längst veckoarbetstid i Norden. Norge, Danmark och Island har redan sänkt arbetstiden utan att vare sig samhällsekonomin eller samhällsservicen kollapsat. Sverige både kan och måste gå samma väg. Det är vad svenskarna vill ha och behöver.
Förutsättningarna för en generell arbetstidsförkortning har aldrig varit bättre. Den tekniska utvecklingen gör att vi arbetar mer effektivt. I dag producerar en arbetstagare nästan lika mycket som två och en halv arbetstagare gjorde 1973. Ett möte med kollegor i Malmö, Luleå och Dublin kräver inte längre tidskrävande resor. Arbetsuppgifter som tidigare tog timmar att uträtta görs i dag med några snabba klick.
Arbetsgivare som propsar på en arbetstid från 1973 kommer snart inte att kunna anställa någon född efter 1993. Den som tror att det handlar om ungdomlig lathet är ute och cyklar. De yngre har sett sina föräldrar jobba sig sönder och samman och vill ha ett annat, friskare och mer balanserat liv.
Varje gång man sänkt arbetstiden har olyckskorparna kraxat. Varje gång har de haft fel. Så även nu. Vetenskapliga studier visar att sänkt arbetstid inte leder till lägre produktivitet, snarare tvärtom. De generella arbetstidsförkortningar som gjorts i Sverige och runt om i världen har inte fått de negativa konsekvenser som några kraxar om. Det är inte tur. Det är det naturliga resultatet av teknisk utveckling, förbättrade arbetsmetoder och att människor som mår bra arbetar bättre än människor som går på knäna.
DIK kräver en justering av arbetstidslagen som ger alla rätt till sänkt arbetstid med bibehållen lön. 40-timmarsveckan är trots allt lika passé som att kedjeröka på flyget.
Anna Troberg, förbundsordförande i DIK
