Går det att vinna en diskussion med kvinnan man lever med?
För många år sedan fick familjen flera gånger ”amerikafrämmat”, det vill säga besök av släktingar från USA. I det här fallet var det mormor Karins kusin Lucille och hennes man Chuck från La Jolla i Kalifornien. Det var trevligt och vi gjorde besök på för släkten pregnanta platser, men det är inte det viktiga just för stunden. Väsentligt är däremot att Chuck under besöket berättade om, att hans far varje kväll med framgång tömde huvudet.
Han avsåg troligen meditation, men jag kan inte minnas att han använde just det ordet. Poängen var hur som helst att fadern hade ett stressigt jobb och på kvällarna var han i behov av att göra rent i det mentala huset.
Genom det här ”tricket” lyckades han hålla sig i mental trim, trots att arbetsdagarna ofta var frenetiska.
Jag tänker på Chuck och hans far när jag ser den amerikanske beteendevetaren och föreläsaren Mark Grangor förklara skillnaderna mellan mäns och kvinnors hjärnor. Det finns en hel del stoff av honom på Youtube och det rekommenderas, och det klipp som jag närmast syftar på kretsar kring att mäns hjärnor består av X antal lådor. I dem ryms ämne för ämne och lådorna kommer sällan i kontakt med varandra och därför kan män emellanåt upplevas som enkelspåriga.
Kvinnans hjärna är däremot som ett stort nystan där allt är förbundet med vartannat - det vill säga något av lådsystemets motsats. Känslans makt är stor, och varje gång en känsloreaktion uppstår bränner den sig fast i minnet, och det är därför, enligt Grangor, som kvinnor aldrig glömmer något som fått dem att reagera.
Jag är troligen inte den ende manspersonen som finner det omöjligt, att vinna en diskussion med den kvinna man lever med. Hon byter samtalsämne - tycker jag, men det tycker inte hon. Allting hänger ju ihop - i hennes hjärna, men inte i min, och hon för ut mig på okänt vatten genom att byta ämne från ”bilen” till ”lånebilden”.
I den manliga hjärnan finns, enligt Grungor, en låda som är favoriten, och om mannen får välja är det alltid den han går till. I den lådan finns ingenting alls. Den möjliggör, enligt Grungor, monotona aktiviteter i timtal och dessa framstår som obegripliga eftersom kvinnan inte tycker om att se en overksam man. Det spelar ingen roll om han har legat på som en rem i flera dygn dessförinnan. En man som knappt är kontaktbar är provocerande, och då uppstår gnissel.
Åh, kära nån, vad jag känner igen mig i detta. Jag har en omhuldad favoritplats och det är i den ena fåtöljen i vardagsrummet. Där sitter jag och moltiger och tittar på samlingarna i vitrinskåpen. Jag tömmer huvudet, precis som den gamle amerikanen, och om jag är ensam hemma kan jag ha planer för vad jag ska göra, men jag hamnar likväl i fåtöljen med kaffemugg och snus och en förnimmelse av tilltagande viktlöshet.
Hustrun Lotta stressas av mitt lugn och tycks hjärnstorma för att komma på något som jag kan göra istället. En viktig del i detta är, att sittningarna så gott som alltid utmynnar i att jag får en bärkraftig idé. Många av dessa idéer har genom åren kommit att bli allmängods i Bonus Weekend, så jag tänker, att det som kanske framstår som ingenting i själva verket är ett slags tillvarons klimatsmarta laddstolpe.
Fast någonstans känns det inte som att det spelar någon roll. I synnerhet inte om fenomenet avhandlas under en diskussion makar emellan, för då är utgången given:
Jag ber om ursäkt och utlovar bättring, men det löftet kommer jag inte att hålla eftersom jag går vilka omvägar som helst för att hitta tillbaka till ”lådan ingenting”. Den kan kallas för ”mancave”- en mental plats där det obefintliga konkretiseras till något som, exempelvis, kan fylla en halv tidningssida i en lördagsbilaga.
