Birgitta Hultman: "Ur fragmenten bygger han historien om svenska folkhemmet"

Senast det hände var när jag såg Tom Alandhs film Oscar och Greta och huset dom byggde för några veckor sedan.

Tom Alandh är flitig och man vet numera ungefär hur hans filmer är uppbyggda. Det lugna berättandet, de eftertänksamma frågorna, det lite vemodiga tonfallet. Porträtten är många, men jag minns på rak arm filmerna om fotbollslegendaren Tord Grip och Ölandsprästen Inger Svensson.

Den här gången är det annorlunda. I filmen om de egna fosterföräldrarna Oscar och Greta berättar Tom Alandh, i alla fall glimtvis, också berättelsen om sig själv.

Utgångspunkten är en låda med anteckningsböcker, bilder och brev som han tog med sig från fosterföräldrarnas hus i Södra Ängby för 40 år sedan.

Ur fragmenten bygger han historien om det svenska folkhemmet, en undertext som varit närvarande i de flesta av Tom Alandhs filmer, och här förstår vi plötsligt varför.

Berättelsen om de ordentligt hopbuntade och sammanräknade Konsumkvittona gör allt så tydligt: Folkhemmets värderingar om att arbeta och göra rätt för sig ligger som en trygg och stabil grund, både för Tom Alandh och det Sverige som växte fram. Värderingar som numera kanske ses som lite stelbenta, och som ofta skaver i krocken med dagens snabbt föränderliga värld.

Jag kommer också ihåg dem, de små kvittona med blålila tryck från Konsum på Villagatan i Nybro. Sådana minnen är jag nog inte ensam om, vi är många som växte upp under den här tiden som präglades av det strävsamma men ändå trygga livet.

Jag har också en låda, fylld med gamla körkort, dagböcker och bröllopstelegram. Min står i sommarstugan och, precis som Tom Alandh säger i filmen, är det med blandade känslor som man motvilligt tittar i den.

Och bilderna från Oscars 60-årskalas, med blommor och presenter på ett litet bord bredvid jubilaren, skulle kunna vara hämtade ut mitt eget familjealbum.

Tom Alandhs filmer är lågmälda, men man minns dem. Länge.

Ett annat program, som jag inte kunnat sluta tänka på, är dokumentären Ensamma mot IS, som sändes i två delar i slutet av förra året.

Den handlar om föräldrarna som själva hämtade hem sin 16-åriga flicka från IS, och betalade 30 0000 dollar till människosmugglare. Hjälpen från samhällets institutioner var obefintlig, "ni får nog vänta till kriget har tagit slut" var ett besked de fick från svenska UD.

På SVT:s hemsida beskrivs de som "en ganska vanlig svensk familj", men det är en sanning med modifikation. Föräldrarna Anki och Pasi, som lever på landet i Västergötland och älskar amerikanska bilar och hårdrock, är verkligen imponerande. Lugnet när dottern ringer från Syrien och berättar att hon snart ska föda barn och deras sammanbitna målmedvetenhet gör att man inte glömmer dem.

Men varför fick dessa "vanliga människor" ingen hjälp? Frågan hänger som en stor skamlig anklagelse över svenska myndigheter.

Se dokumentärerna, de finns på SVT Play, precis som Tom Alandhs film.

Annars har tv-året börjat riktigt bra. Den nya svenska polisserien Innan vi dör fick en spännande start med en mycket bra Marie Richardsson som polisen och mamman vars värld sätts i gungning.

Och de närmaste elva måndagarna är räddade. Inledningen av sjätte säsongen av Homeland gjorde i alla fall inte mig besviken.