Nyanserat och verklighetsnära är vad vi behöver!

Inläggen för är betydligt fler och lättare att sympatisera med. Vi behöver bara minnas vad vi själva kände under de Sovjetår vi råkade få syn på en riktig estnisk, lettisk eller litauisk flagga. Vad vi sällan tänker på är att det inte är samma sak att vara för Baltikums frihet och för allt som nu sker i de tre länderna.

Journalisten Arne Bengtsson, som faktiskt bor i Vimmerby av alla platser, ger oss därför viktiga insikter i Baltikum av i dag, med tyngdpunkt på Lettland. Hans reportagebok Hotad frihet förmedlar en djup kännedom om samhällena på andra sidan Östersjön, om deras problem likaväl som om deras möjligheter.

Nog är de baltiska republikerna i kris, rättslig och politisk likaväl som ekonomisk, konstaterar författaren. Rättslig genom all den korruption och det bossvälde som de goda krafterna ännu inte kommit åt (den kritiken gäller i första hand Lettland). Politisk, i och med de stora ryskspråkiga minoriteter som ännu inte på länga vägar integrerats i de nya republikerna. Det är en bomb, menar Bengtsson, eftersom de små staterna är i totalt behov av sina lojala medborgare. Endast om republiken är en allmän sak för alla kan den vara stabil.

Bengtsson inser fuller väl vilka oerhörda krav detta ställer på de etniska balterna, efter de många åren av sovjetiskt förtryck. Men han konstaterar också att en konstruktiv politik i detta fall aldrig kan vara tillbakablickande. Balterna blir inte fullt fria förrän de gått från att leva i postsovjetiska samhällen till att verka i allmäneuropeiska.

Dessutom, tillägger han, har det börjat gå realpolitiska aspekter i skepsisen mot rysk integration. Ett stort tillskott ryskspråkiga till valmanskårerna skulle förskjuta tyngdpunkten i politiken bort från dagens inflytelserika partier. Kommer de att acceptera detta?

Bengtsson ser emellertid även många ljuspunkter. Ungas attityder mot det ryska ändras, och politiker som kan distansera sig från sina känslor in för Sovjet börjar också vinna mark. Den ekonomiska krisen gör också sitt till för att här och var närma främst letter och ryskspråkiga.

Många läsare blir antagligen upprörda in för Bengtssons osminkade porträtt och anse att han är illojal. Mer eftertanke säger nog att det just är den illojala journalistiken som fullt ut kan normalisera vår bild av Baltikum. Och som kan hjälpa balterna själva från ett postsovjetiskt samhälle till ett västeuropeiskt.

Vid sidan av dessa omdömen väger läsarens invändningar lätt. Framställningen skulle ha mått väl av tydliga personpresentationer i stil med den klassiska pjäsens rollista. Vi finner en del upprepningar. Så en fristående redaktör har sannolikt kunnat korta boken och göra den läsarvänligare.

Men vad gör det när vi redan nu faktiskt får möta ett verkligt samhälle i våra grannländer och själva börja fundera på vårt ansvar för våra grannars utveckling?