Wallströms drömmar om FN slog inte in
Redan i statsminister Stefan Löfvens (S) första regeringsförklaring från 2014 slogs det fast att en svensk kandidatur till FN:s säkerhetsråd skulle vara en prioritet under den kommande mandatperioden. Vi vill se ett starkt och reformerat FN, deklarerade Löfven.
Mycket riktigt ägnade sig regeringen åt ivrigt kampanjarbete för att säkra platsen i säkerhetsrådet. Till ett pris av 27 miljoner kronor. Fast 27 miljoner framstår som kaffepengar i jämförelse med de årliga bidragen till FN. Trots vår ringa storlek är Sverige den sjätte största finansiella bidragsgivaren. Bara genom myndigheten Sida bidrog Sverige med 6,2 miljarder kronor till FN under 2017.
Var platsen i säkerhetsrådet en dyrköpt plats i en dysfunktionell diskussionsklubb eller en möjlighet för Sverige att se till att våra betydande bidrag till FN används rätt och en chans att reformera institutionen inifrån? Nu när 2018, och medlemskapet i säkerhetsrådet, är till ända har det blivit dags att skriva bokslut.
Enligt regeringen Löfven och utrikesminister Margot Wallström (S) har det, föga förvånande, varit en stor succé. Att säga annat vore att undergräva ett av regeringens främsta prestigeprojekt som har enat såväl miljöpartister som socialdemokrater.
Men tiden har kantats av kontroverser gällande bland annat representationskostnader, röstbyten, bjudresor, att biståndspengar använts till kampanjande samt tveksamheter kring utrikesdepartementets hantering av relevanta dokument – något som Wallström kritiserades för av konstitutionsutskottet förra året.
På regeringskansliets hemsida nämns detta givetvis inte när Sveriges insats ska sammanfattas. I stället går det att läsa tio punkter med exempel på hur Sverige har lyckats påverka och omdana FN. Sverige har ”värnat”, ”drivit på”, ”markerat”, ”stått upp för” och ”öppnat upp”. Substansen tycks vara något begränsad, men formuleringskonsten är det åtminstone inget fel på.
Sannolikt hade inte en borgerlig regering heller gjort några större avtryck. Då rådets fem permanenta medlemmar har möjlighet att sätta stopp för resolutioner genom vetorätten är det svårt för de tillfälliga medlemmarna att påverka. Men en alliansregering hade kanske inte ägnat sig åt samma grad av önsketänkande om möjligheterna att reformera FN, något som även en generös bedömare måste säga att Sverige har misslyckats med.
Sveriges tid i säkerhetsrådet kommer att utvärderas inom kort. Utrikesdepartementet ska göra en redovisning och uppföljning av medlemskapet som kommer att publiceras någon gång under våren 2019.Det finns ingen anledning att misstro departementets tjänstemän eller deras kompetens. Men hur opartisk kan en utvärdering bli när de som ska bedömas råkar vara tjänstemännens överordnade? Och hur stor är sannolikheten att det egna departementets agerande kritiseras?
Ytterligare en aspekt som förtjänar uppmärksamhet är kostnaderna för medlemskapet. De är ännu inte offentliggjorda. Finansiella kostnader är givetvis viktiga, men kronor och ören är inte det enda intressanta. Det som ekonomer kallar för ”alternativkostnader” är också av betydelse – det vill säga vad man har gått miste om genom att välja bort annat. Att fokusera på ett område innebär oundvikligen att andra försummas.
Hade Sveriges tid och engagemang kunnat användas på bättre sätt, exempelvis genom att ägna sig mer åt EU i stället för FN? Det lär inte UD:s utvärdering besvara.
