Markus Zusaks nya bok lever inte upp till succén ”Boktjuven”
Ingenting mindre än ett mirakel
Roman
Författare: Markus Zusak
Översättning: Anna Strandberg
Förlag: Norstedts
Det har tagit Markus Zusak 13 år att få ur sig nästa bok efter succén med fina ”Boktjuven”. Här är inte Döden berättaren, men ständigt närvarande. När cancern tar Penelope lämnas hennes fem unga söner vind för våg i ett slitet hus – pappan, som de kallar Mördaren, går också ifrån dem. Äldste brodern Matthew för ordet men berättelsen kretsar runt näst yngste Clay (originaltitel är ”Bridge of Clay”), brobyggaren som till sist skapar en bokstavlig och bildlig bro inom familjen och till det förflutna.
Zusak utkristalliserar sig här till pojkerfarenhetens uttolkare. En romantiserande maskulin sådan, med liten plats för kvinnor i egen roll och där sammanhållningen och kärleken mellan pojkarna oftast visas med knytnävar och våld. Och då har Dunbarpojkarna ändå tillgång till orden, uppvuxna med att läsa Homeros, både bokälskare och boxare.
”Zusak pusselskriver, hoppar mellan tider och perspektiv utan att tydligt nagla fast berättelsen varken i tid och plats”
Fokus är förlust och sorgehantering, bekanta ämnen för Zusak, och som förväntat finns det även mycket värme och humor. Bland annat från husdjursmenageriet döpt just efter den grekiska epiken. Zusak pusselskriver, hoppar mellan tider och perspektiv utan att tydligt nagla fast berättelsen varken i tid och plats, Australien i en vag nutid. Han är lite för förtjust i poetiska men inte alltid lätthanterliga formuleringar och att locka läsaren med vad som komma skall – om än ibland baklänges. Resultatet blir onödigt tungt när ambitionen nog var lekfullhet.