Marit Furns andrabok är rapp och livfull men saknar djup

Marit Furns nya roman ”Abalone” utspelar sig i Sydafrika och skildrar de oläkta såren hos en man och en kvinna, en dotter och en fader. Berättelsen övertygar inte på samma sätt som debutromanen ”Skuggan” menar kulturjournalisten Thomas Kjellgren. Främst saknar han en djupare personteckning.

bokrecension • Publicerad 5 april 2019

Detta är en recension i Barometern Oskarshamns-Tidningen. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.

Marit Furn nominerades till Borås Tidnings DebutantprisFoto: Sofia Runarsdotter

Abalone

ROMAN

Författare: Marit Furn

Förlag: Albert Bonniers

Marit Furns debutroman ”Skuggan”, från 2016, både överraskade och övertygade. Underfundigt drog hon där ut helt nya trådar i väven kring August Strindbergs så kallade Infernokris.

I den nya romanen ”Abalone” ger hon oss en annan typ av berättelse. Realistiskt förankrad i en nutid. Miljön är Kapstaden, Sydafrika och det motsägelsefulla livet efter landets apartheid. Titelns ”Abalone” är en mollusk i familjen havssniglar. Den saknar blodkoagulerande funktioner och såras den blöder den sig till döds. Utrotningshotad till följd av tjuvfiske.

Annons

Huvudpersonen, den unga Ester, har sår som aldrig kommer att sluta blöda. Hon har precis förlorat sin pappa, ordnat med begravningen, effektivt kapslat in sina känslor och flytt långt bort, till Sydafrika. Planen är att hon därifrån ska skriva undersökande, sociala reportage. Men uppdragen går ständigt i stå.

I stället försvinner hon in i ett märkligt förhållande med den äldre dykaren och tjuvfiskaren Tom. Han är fylld av frustration efter en separation, kan inte längre träffa sin dotter och han bär på en undertryckt rasistisk vrede. Tillsammans flyr de in i en destruktiv missbruksvirvel.