- Jag är 60 år. Jag lever och har det bra nu, utropar Leif Andrée och slår ut med armarna. Som i en slags försoningsgest. Han har klarat sig, till skillnad från de andra i hans familj.

På en scen med kala, bruna trädstammar gör Leif Andrée upp med sitt förflutna i fattig arbetarklass med vuxna som sällan fanns där för barnet, varken fysiskt eller mentalt. Han rasar mot sin mamma, som han älskade - och hatade. Hon som när han bara var tre år utan att säga något plötsligt en dag bara tog honom till tåget och överlämnade honom till en okänd tant, som skulle ta med honom till landet över sommaren. Kvar på perrongen stod mamman och ljög: Jag kommer sen.

När Leif Andrée senare i livet frågade henne: Hur kunde du göra så? viftade mamman bara bort det hela: Men du ville ju ut på landet.

Leif Andrée vrålar också ur sig sitt hat mot en av sina styvpappor, psykopaten som misshandlade både hans bror och hans mamma svårt, men kom undan straff. Han som utgjorde ett ständigt hot där hemma och som fick den unge Leif att tillverka ett basebollträ på slöjden att ha vid sängen om nätterna.

Men det fanns ljusglimtar i misären. Musiken gav tröst och hopp, när mamman drack och ibland bara försvann i flera dagar, så att Leif fick ta hand om småbröderna. Det var punkbandet Six Pistols och inte minst David Bowie som den unge Leffe lyssnade på om och om igen. There´s a starman waiting in the sky...., sjunger Leif André i föreställningen, till ackompanjemang av den suveräna gitarristen Susanna Risberg som hela tiden lyhört förstärker berättelsen. Men tyvärr överröstar musiken ibland orden, det är synd.

Simträningen med kompisar och den snälle tränaren som tycks ha blivit en slags ställföreträdande förälder blev en annan fristad, dit killen Leffe kunde fly när det var som värst hemma. Och teatern förstås, som senare gjorde livet meningsfullt.

Allt var inte bara elände hemma heller. Mamma kunde vara snäll, storebror Lasse likaså. En människa är inte bara en. "Man är flera," konstaterar Leif Andrée. Med sin drastiska humor får han också publiken att skratta åt livets tokigheter. Och känna med Leffe under livets fina stunder. Som när en tjej han var ihop med visade honom en maskros i en asfaltspricka: Det är du Leffe!

Undrar hur det känns att spela upp sitt liv om och om igen. Leif Andrée gör det utan självömkan, rasande över sin "jävla släkt" men också tacksam och stolt. Bra gjort Leffe! Lysande skådespeleri också.