Inget krimskrams – bara ovanligt vackert
Weeping Willows
Vad: Christmas Time Has Come Tour 2018.
Scen: Kalmarsalen.
Publik: Fullsatt.
Bäst: Avslutningen med bland annat Christmas in prison, Broken promise land och ”jullåtarnas jullåt” O holy night ger gåshud.
Sämst: Magnus Carlsons något styltiga mellansnack.
För övrigt: I vår kommer det en ny Weeping Willows-skiva avslöjade Magnus Carlson från scenen.
Det är lätt att få för sig att allt som är musikaliskt på en scen och har med julen att göra måste innehålla Mariah Carey-likt wailande eller åtminstone en rolig parodi på Mössens arbetssång (ni vet den från Disneys Askungen). Lite som att julturnéer som genre ofta känns som musikens svar på billigt massproducerat krimskrams snarare än en ask med handplockade pärlor.
Det är många artister som faller i den ytligt glittrande julfålle-fällan, men det måste inte vara klämkäckt. Fråga Weeping Willows. I det sammanhanget är deras jultillställning snarare en ovanligt vacker ädelsten.
Det är befriande att slippa de sötsliskiga jullåtarna som redan är spelade sönder och samman så här i mitten av december. I stället väljer Weeping Willows att låna låtar från till exempel Stevie Wonder (Someday at christmas), Roy Orbison (Pretty paper) och The Zombies (This will be our year). Samtidigt blandas det upp med eget material för att ”våra låtar är lika stora och sentimentala som de riktigt bra jullåtarna är”, säger Magnus Carlson.
Det är bara att hålla med. De passar perfekt in i sammanhanget och Weeping Willows lyckas göra en julkonsert helt i sin egen anda. Naturligtvis storslagen och till viss del pretentiös, som sig bör när det handlar om Weeping Willows. Men också bedårande vacker och ovanlig.
På samma sätt som att krimskramset saknas i låtlistan så är scendekoren stram och avskalad. Alla i bandet är klädda i sobert svart och det syns inte till en enda glitterslinga, men man leker snyggt med ljussättningen. Det är verkligen inte en fjäskig julkonsert, eller ska vi helt enkelt kalla den oängslig?
Men vad kan gå fel med Magnus Carlsons röst (den berömda med tåren i) och det här bandets musikalitet? Inte mycket.
Blåset med Andreas Andersson (saxofon, tvärflöjt) och Johan Norin (trumpet) är magnifikt och drar också ner egna applåder. Som till exempel det dramatiska trumpetspelandet i Blue and alone-introt. First of may med Carolina Wallin Pérez som duettpartner är en annan av kvällens höjdpunkter.
Det spelar ingen roll att asfalten blänker svart på gatan utanför. Julkänslan vaknar ändå.
När Magnus Carlson utan minsta ansträngning äger O holy night som sista låt. Då kommer gåshuden.
