Carmen förför och förgör fortfarande
Bizets Carmen väcker känslor och har gjort det sen uruppförandet 1875. Det finns en allmängiltighet i berättelsen och Malmö Operas uppsättning tar fasta på realismen i modern nutidsversion. Det är litet format med enkel scenografi, ett rum med tre väggar öppet mot publiken. Tomt så när som på ett bord och en trappstege. Färgsättningen i rött och svart stryker under dramat. Carmen med sin fantastiska musik och kända arior spelas av en fullödig orkester på tre, en trio som sitter på stolar i scenrummet och ingår där helt självklart och naturligt. Musiken driver på och bär handlingen.
Carmen är förförisk och lockande och hon får män att falla. Hon sätter friheten främst och vill inte bindas och följa en mans önskan. Det är svårt att ta för Don José, den man som förälskat sig i henne, och som gett upp fästmö och plikten mot jobbet. Han satsar allt men när kärleken från José blir krävande och närgången drar Carmen sig undan. Men José klarar inte ett nej, och när hon inte vill ha honom längre går hans vrede och besvikelse över i våld.
Ibland blir det överraskande stilbrott som när boxaren Escamillo, som besöker baren där det utspelas, berättar om sin match på Guldfågeln arena. Det lockar till överraskat skratt i publiken men det bryter också magin för ett ögonblick.
Alla sångare gör fina insatser och stämningen byggs upp till de riktigt starka scenerna då Carmen och José laddar hela teatern med sin känslokamp.
Mezzosopranen Emma Sventelius gör en utstuderad Carmen som också har sårbarhet och sprickor i frihetspansaret. Sventelius gör en stark tolkning med dramatiskt utspel i kropp och med en imponerande röst. Den tafatte José växer som karaktär i sin sårade stolthet och längtan. Alexander Grove gör en rörande gestaltning av José med en vacker tenor som är gripande med alla känslor.
Här finns allt man önskar i en stor opera av eldig kärlek, stor smärta och tragik.
