Bot för bottenlägen

Melankolins anatomi ger ett svep över 1600-talets tankevärld. Först fann jag det tröttsamt, men så gick det hål på texten. Jag började fröjda mig åt Burtons brokiga infall (ja, inte riktigt alla) och hans odrägliga svada. Nu ville jag bara fortsätta.

När ett urval på uppemot 1400 sidor blev tillgängligt i England 2001, skrev recensenten Nicholas Lezard i The Guardian lycklig att Melankolins anatomi "är den bästa bok som någonsin skrivits". Men ingen människa på jorden väntar sig att någon skulle läsa den från pärm till pärm, fortsätter han. Jo, Lezard vet en som gör just det. Jag vet en till som kunde tänkas göra det.

Hänvisningarna till antika författare, ofta okända för vår tid, är otaliga. Däremot har Burton glidit förbi sin (nästan) samtida Shakespeares verk, där det finns starka beskrivningar av melankoli.

Burtons text är beströdd med latinska passager, ibland översatta mer eller mindre korrekt av honom själv. De oöversatta har Arne Melberg själv översatt och tillfogat i fotnoter. Att han har valt att bevara denna tidstypiska, "makaroniska" karaktär förstärker översättningens 1600-talsatmosfär.

Burtons förståelse för hur kroppen fungerar i hälsa och sjukdom utgår från läran om de fyra kroppsvätskorna: svart galla, gul galla, slem och blod. Ordet melankoli kommer av två grekiska ord som betyder 'svart' och 'galla'.

Här är det omöjligt att ge mer än en aning om alla de förslag till bot för melankoli som Burton finner. Ändå är det en mindre del av boken. Men vin eller en "styrketår" i måttliga mängder är verkligen bra. Fast bäst av allt, bättre än de vises sten, är tobak! Och den giftiga "svart helleborus" (julros, Helleborus niger, en populär trädgårdsväxt) är av ålder mycket använd. Johannesört som amulett hängd runt halsen "driver ut fantasifostren". Intressant att extrakt från äkta johannesört numera säljs på apotek som "traditionellt växtbaserat läkemedel" mot depression.

Många andra mer eller mindre bisarra terapier föreslås. Läs själv! Det är i sig en bot mot melankoli.