Under sportlovet i år var Isak Suljov på besök hos nära vänner till familjen i Tidaholm för att träffa en av sina bästa kompisar. Familjen bodde på landet och killarna hade bland annat planer på att rida.

– De visste om problematiken kring Isak och Anna, mamman i familjen jobbar själv på socialtjänsten. Vi kände oss trygga i att han åkte dit, berättar Christina Suljov, mamma till Isak.

Men efter några dagar blev Christina orolig. Isak hade börjat skicka flera mer påstridiga sms och hon fick en känsla av att han inte mådde bra. Hon kände igen mönstret från när han tog droger i skolan.

– Jag bad Anna att kolla honom lite extra, om han hade fått hicka, som han brukade få av de otäcka läkemedlen.

Christina lugnade ner sig när Anna berättade att Isak ätit och att killarna hade det bra ihop. Men dagen efter när Christina jobbade i hemtjänsten och städade hos en dam ringde Anna. Hon berättade att Isak inte hade gått att väcka på morgonen och att en ambulanshelikopter var på väg.

– Hon var helt förstörd. Jag bröt ihop fullständigt och började gråta.

Christina ringde Miki, Isaks pappa, och båda skyndade sig hem från sina jobb. En timme senare kom dödsbeskedet. Ambulanspersonalen hade försökt att återuppliva Isak i fyrtio minuter, men hans liv gick inte att rädda.

– Jag skrek rakt ut och krisade. Det blev kaos och panik och vi kastade oss upp till Tidaholm.

Isak avled med tramadol, bensodiazepiner och kramplösande mediciner i kroppen. Dödsorsaken var en oavsiktlig överdos och rubricerades som förgiftning. Det visade sig att han hade tagit sin kompis kramplösande mediciner mot epilepsi, som varit tillgängliga i en låda. Annars hade familjen varit noga med att stoppa undan alla mediciner.

– Han hade inte farit illa. Det känns ändå bra att han aldrig flytt oss och hade alltid hemmet som en trygg borg. Det är på ett vis en tröst. Han trodde att han hade koll på läget, men nu är han borta.

Åtta månader efter Isaks bortgång träffar vi Christina, Miki och Isaks storebror Albin i familjens vita villa i Kastlösa, söder om Mörbylånga. Trots att de är mitt uppe i sorgeprocessen vill de dela med sig av sin kamp för sin son och lillebror, för att hjälpa andra.

– Ingen ska behöva uppleva det hemska vi går igenom – att ens barn går under i missbruk, säger Christina.

I huset finns minnen från Isak. På ett litet matbord i köket bredvid en blombukett i olika gröna nyanser finns flera bilder på Isak. I den stora sorgen försöker familjen att hantera vardagen.

–Jag jobbar – om jag inte hade gjort det hade jag suttit i ett hörn och bara vaggat. Men jag bearbetar sorgen och gråter mycket när jag kommer hem, säger Christina.

Christinas andningshål är att ofta promenera på Alvaret strax utanför dörren. Familjen gör saker tillsammans och tar hand om varandra med mycket närhet.

– Vi får inte vår Isak tillbaka om vi slutar leva, och vi har vår Albin. Det är viktigt att man aldrig sluta kramas och röra vid varandra, säger hon.

Som barn var Isak en glad och sportintresserad kille med vinnarinstinkt. Han spelade fotboll, innebandy och under många år tränade han friidrott med stavhopp som favoritgren.

– Han hade en inre brinnande önskan om att vara perfekt, men var också ganska osäker på sin egen förmåga. Samtidigt var han en charmig kille med glimten i ögat, berättar Christina.

Fram till och med nian gick han på Skansenskolan i Mörbylånga. Föräldrarna berättar om hans adhd-diagnos, men att han klarade sig hyggligt i skolan och hade ingen frånvaro.

– Isak var smart, men på grund av sin adhd var det tufft för honom i de stora klasserna. Men vi hade en jättebra mentor och tillsammans med några andra elever fick han extra hjälp i matematik.

Isak hade lätt för att få kompisar och hade många vänner som han umgicks med.

– Han var en go kille som var omtyckt bland kompisar. Det hände att han bråkade någon gång i skolan, men inte mer än andra. Isak hade ett häftig temperament, som visade sig mest hemma, säger Christina.

På hösten 2016 började Isak gymnasiet på Jenny Nyströmsskolan i Kalmar. Han skaffade flickvän och fick nya vänner som han umgicks mycket med.

– Allt var bra, trodde vi, och vi var så glada över hans söta flickvän, berättar Christina.

Isak umgicks med kompisarna eller träffade flickvännen efter skolan och tog nästan alltid bussen hem till Öland vid sextiden. På kvällen hände det att han fick sova över hos flickvännen efter samrådan med hennes föräldrar.

– Annars var han hemma hos oss på kvällarna. Han var osocial med oss och väldigt social med kompisarna och satt ofta uppe på sitt rum och spelade datorspel, berättar Christina.

Under hösten började saker att försvinna i huset, en femhundralapp och mynt ur en sparbössa var borta. Christina märkte att hennes gamla Iphone, som låg i en låda, inte var där, men trodde att hon själv hade lagt den någonstans. Allt ställdes på sin spets när det uppdagades att Isak stulit sin storebror Albins kamera.

– När han till och med stal från sin egen bror blev vi oroliga och undrade vad han gjorde när han var iväg på skolan, berättar Miki.

De kontaktade Isaks mentor och det visade sig att han bara hade varit på hälften av lektionerna den senaste tiden.

– Isak skyllde på att han varit sen till lektioner och påstod att han ändå varit där, men att lärarna inte hade registrerat honom, berättar Miki.

Eftersom skoldagarna var långa fick Isak med sig pengar till mat och efterhand uppdagades lögner. Christina berättar att han allt oftare hörde av sig och behövde ännu mer pengar till mat och de började undra.

– Det hände att Isak sa att han åkt till flickvännen, men när vi kollade med henne var han inte där, berättar Christina.

Händelserna gjorde Christina orolig och hon började läsa på om varningssignaler för droganvändning.

På torsdagskvällen i veckan innan julen 2016 fick hon nog. Isak var med kompisarna i Kalmar och trots att de hade ätit hörde han av sig och behövde mer pengar. Dessutom ville han ta en senare buss än vanligt, vid niotiden.

– Jag var orolig och tog beslutet att åka in till stan. Jag kände mig som värsta gestapon som ville dubbelkolla vad han gjorde.

Christina åkte med Isaks storebror Albin, eftersom Miki låg i hög feber, och letade efter Isak där han brukade hänga med kompisarna. Till slut fick hon tag på honom, han var på ett snabbmatställe och de åkte dit för att hämta honom. När han kom ut på parkeringen upptäckte Christina att han var rödögd.

– Jag frågade: Varför är du så röd i ögonen? Han svarade att han var förkyld, men det kändes inte bra.

Hennes oro skavde och hon tog beslutet att åka till akuten för att begära ett drogtest av Isak. Provet visade positivt för den aktiva substansen thc, som finns i cannabis.

– Isak sa att han bara hade provat en gång. Vi var förkrossade och grät. Läkaren rekommenderade oss att kontakta socialen i Mörbylånga om hjälp, berättar hon.

Dagen efter Isak testats positiv tog Christina kontakt med socialen i Mörbylånga med en förhoppning att få hjälp med att hantera situationen.

– Vi kan inget om droger och vi svalde vår stolthet. De är experter och har erfarenhet av ungdomar på glid, berättar Christina.

Redan samma dag var familjen på ett möte på socialen. Där togs ett nytt prov som visade att Isak hade testat cannabis tidigare. Provet sjönk inte så snabbt som det skulle gjort om han bara testat en gång. Isak gick med på att träffa en drogbehandlare och man beslutade att han skulle lämna drogtester vid oregelbundna tider. Föräldrarna ville också göra allt de kunde på hemmaplan för att hjälpa Isak på rätt väg.

– Vi satte honom i en familjearrest. Han fick hålla sig hemma när han inte var på skolan och fick inte gå på fester. Under hela sin gymnasietid gick han bara på en ungdomsfest, berättar Christina.

Isak gick också med på att lämna ifrån sig telefonen och datorn. Där fanns bland annat avslöjande konversationer med kompisar om droger och även med personer som sålde. I historiken i datorn fanns sökningar på tram, tramadol, som är ett narkotikaklassat läkemedel.

– Han förklarade att det bara var ren nyfikenhet. Han var helt övertygad om att han hade kontroll över situationen och tyckte att vi överreagerade, berättar Miki.

En tid följdes av drogtester både på socialen och hemma. Christina var misstänksam och letade i hans rum efter tecken på fortsatt missbruk.

– Hur mycket kränkte jag mitt eget barn när jag gick in och rotade i hans garderober, undrar Christina.

Hon hittade flaskor med urin mellan hopvikta kläder. Det visade sig att Isak försökte manipulera drogtesterna genom att använda gammalt urin.

– Då visste vi inte vilken dignitet av droger som han höll på med. Jag tänkte att nu gör vi allt och nu måste det gå att bryta hans missbruk, berättar Christina.

Trots alla åtgärder visade det sig att skolan misstänkte att Isak köpte tramadol för eget bruk. I mitten av vårterminen gjorde skolan en anmälan om detta till socialen. Skolan anmälde också att det fanns risk att han inte klarade sina kurser.

– Drogerna är lättillgängliga. Det här var inte ett missbruk där man tar droger istället för alkohol på en fest, vilket jag också är emot, utan något de gör under skoltid, säger Christina.

Hon berättar också att de aldrig kommit på honom påverkad hemma, men i efterhand har de lärt sig symptomen.

– Det är svårt att se om någon tagit tramadol. Det vi vet nu är att han fick hicka och aptiten blev sämre, berättar Christina.

Familjen gick på flera möten med socialen, men upplevde att de inte gav något resultat. Miki och Christina var bland annat upprörda över socialtjänstens förslag, att Isak skulle åka till sin farmor i Makedoninen för att komma bort.

– Det kändes som om de bara ville bli av med problemet och där nere är det ännu värre med droger. Dessutom ville vi ta vårt föräldraansvar, berättar Christina.

Under våren var det även många möten med skolan för att öka Isaks närvaro på lektionerna. Skolan gav ett bra stöd och han fick möjligheter att läsa ikapp.

Innan sommaren bröt familjen med socialen och vände sig istället till Bup (Barn- och ungdomspsykiatrin) i hopp om att få bättre hjälp. Men i juni fick Isak ett återfall och då grusades de möjligheterna, eftersom man måste vara ren från droger för att få hjälp där.

– Man vände ut och in på sig själv och vi försökte göra allt. Vi är tacksamma för att vi hade bra stöd från familj och vänner. Min väninna sa att vi har gjort så mycket och varit fantastiska, men det är klart att man känner skuld och att man kunde gjort annorlunda, säger Christina.

Under sommaren 2017 var Isak ångerfull och ville få ordning på sitt liv. Han var ledsen för att han slängt bort ett år av sitt liv och ville börja om.

– Han klagade på att drogerna gjorde honom så slö och syftade på tramadol, berättar Christina.

Isak spenderade tio dagar i Grekland med bekanta till familjen och sommaren löpte på. Inför höstterminen lovade han att ge skolan en chans och under den första tiden var han närvarande på lektioner.

En tid in på höstterminen visade det sig att Isak hade svårt att hålla sig ifrån drogerna och att han provat tyngre droger. Förutom cannabis testades han positiv för bensodiazepiner, som är narkotikaklassat läkemedel. Familjen tog upp kontakten med socialtjänsten igen.

– Vi svalde vår stolthet och ville ha hjälp till självhjälp. Om inte socialen kunde hjälpa oss så hoppades vi på att de kunde slussa oss vidare, berättar Christina.

Under hösten inträffade flera incidenter på dagtid i Kalmar, bland annat försökte Isak springa ifrån en väktare vid ett köpcentrum när han var påverkad.

– I efterhand visste man inte vad som var Isak eller vad som var drog, säger Christina.

I samband med de ökade problemen valde Isak att inte fortsätta sina samtal med droghandläggaren på socialen. Miki och Christina berättar om frustrationen över att samtalen var frivilliga och upplevde återigen att socialen inte tog deras oro på allvar.

På hemmaplan försökte föräldrarna göra vad de kunde för att Isak inte skulle komma i kontakt med droger. Bland annat tog de bort låset på dörren till hans rum och brevlådan gjordes om för att inga paket skulle få plats. Christina och Miki försökte umgås mer med honom.

– Han ville inte hitta på saker med oss utan ville helst sitta och spela datorspel på sitt rum. Under hela den här tiden har han aldrig rymt från oss utan alltid varit trygg här hemma, berättar Christina.

Skolan rapporterade att han hade hög frånvaro, misstänkte drogmissbruk och skickade ännu en en anmälan till socialen. Familjen hade möten med skolan, men efter flera överträdelser slutade han på gymnasiet.

– Skolan gjorde vad de kunde och gav Isak många chanser och sedan är gymnasiet frivilligt, berättar Christina.

Samtidigt hade hon och Miki diskuterat om att flytta Isak från problemen och umgänget i Kalmar. De berättar också att en del i problematiken var hans drogliberala syn och att han själv tyckte att han hade ett kontrollerat på-och-av-missbruk.

– Vi förbjöd honom att spela den där drogliberala musiken, texterna är hemska, berättar Christina.

På ett av mötena med socialen berättar hon om hur man bemötte hans syn på droger.

– Man kallade hans missbruk för tonårsbeteende. I bilen hem fick vi höra av Isak vad löjliga vi var som oroade oss. Nu i efterhand kan vi inte säga annat än att det var tjänstefel att säga så inför honom, berättar Christina.

På socialtjänsten beslutades också om en familjebehandling, som hon, Miki och Isak inledde och bland annat pratade man om relationerna i familjen.

Under hösten varvades perioder med problem med bättre perioder och under höstlovet var Christina och Isak i London med goda vänner. Från den resan är en av de sista bilderna på Isak, en selfie. Familjen tycker mycket om bilden och har förstorat upp den på en canvastavla. Den hänger på en av väggarna i det ljusa vardagsrummet bredvid en målad tavla på honom från när han var barn.

Men i slutet av hösten blev det värre. Polisen hörde av sig för att Isak blivit angiven i en narkotikahärva. I januari fick Isak ett återfall där ännu tyngre droger var inblandade och han testades positiv för flera kramp- och smärtstillande läkemedel, som innehåller opioider. Christina berättar att allt bröt samman och att hon kontaktade socialtjänsten direkt.

– Jag bönande och bad om hjälp när allt eskalerade. Han behövde komma bort från oss och få hjälp av någon annan som ställde krav.

Redan under hösten hade Christina börjat ringa runt till behandlingshem, men de krävde en anvisning av socialtjänsten. Det märks att hon är upprörd, även om hon är sansad, när hon berättar om att socialtjänsten inte tyckte att Isak var tillräckligt dålig för att få komma till ett behandlingshem.

– Vi var bakbundna och kände oss ensamma i kontakten med socialtjänsten. Vi ville göra allt för vårt barn och var beredda att köpa en plats på ett behandlingshem.

I efterhand har det framkommit att socialen har brustit i sin dokumentation från mötena med familjen. Föräldrarna har anmält socialen till Inspektionen för vård och omsorg (Ivo), kommunen har gjort en egen lex Sarah-anmälan och just nu pågår utredningar.

– Det är fruktansvärt och nu står ord mot ord. Vi skulle varit mer noggranna efter våra möten och begärt ut journaler. Spelat in samtalen kunde vi också gjort, men det får man bara använda för eget bruk, säger Miki allvarligt.

Han och Christina kritiserar också socialen för bristande kompetens.

När tidningen kontaktar socialtjänsten i Mörbylånga vill de inte uttala sig mer i detalj utan vill avvakta tills utredningen är genomförd. I mitten av november ska kommunen lämna in en redovisning till Ivo.

Efter återfallet i början av januari var Miki och Christina hemma växelvis med Isak. När sportlovet närmade sig tyckte de ändå att han kunde få åka till deras bekanta i Tidholm och umgås med en av sina bästa kompisar. Christina och Miki skjutsade Isak till Alvesta för att han inte skulle behöva byta tåg så många gånger och vinkade av honom på perrongen. Det var sista gången de såg honom.