Efter en timmes kamp med svimningskänsla och kallsvett är jag klädd första dagen hemma.

Medicinskt färdigbehandlad men inte frisk.

Så här sjuk har jag som fyrtiotalist inte varit sedan jag var barn.

Då var det inte särskilt allvarligt att ligga hemma med 40 graders feber i ett par veckor med mässling, kikhosta, påssjuka, vattenkoppor och röda hund. Barnsjukdomarna räknades in på ena handens fingrar. Vaccin fanns inte. Det var bara att vänta tills hela kullen ungar klarat av epidemin. Ibland skickades vi hem till varandra för att smittas och snabbt kunna pricka av en sjukdom till.

Det är annorlunda nu. Sjuttio år senare klubbar covid-19 kroppen.

Nu när jag tagit mig igenom riskveckan har jag blivit säkert tjugo år äldre. Varje enkel uppgift kräver lång planering och lång vila på stolar och soffor på väg mellan sovrum och kök. Jag är slut. Tog klivet från snart 80 till 100 på ett par dagar.

Ändå är jag medicinskt frisk.

Det innebär att febern lämnat paradplatsen på 40 grader och landat på kring 37. Ingenting efter en dust med coronan.

Trodde jag att att jag skulle bli smittad? Absolut inte. Alla kulturevenemang på sparlåga och självvald social isolering.

Men det var redan för sent.

Nu vet jag hur fantastiskt infektionskliniken i Kalmar fungerar, hur mycket mod månmänniskor i full mundering lyckas gjuta i uttröttade patienter och hur professionellt allt fungerar.

Det är ett proffsigt gäng som försiktigt lotsar oss coronapatienter tillbaka till livet. Strikta rutiner med återkommande provtagning, ordentlig information bakom munskydden (dubbla), sex större och mindre mål mat om dagen.

Svårt visserligen att äta på papperstallrikar och med plastbestick men allt måste kastas i riskbehållare så snart vi ätit.

Med jämna mellanrum torkas hela rummet med desinfektionsmedel, de svettiga lakanen läggs i risktvätten liksom feberblöta nattkläder.

Det händer inte mycket men känns oändligt tryggt att någon övervakar väntan. Väntan på vad? Att krisen ska passerar utan att dutten på fingret visar för låg syresättning, eller att hostan blir för svår.

Nu är jag alltså en av dem som vårdats för corona. En i statistiken. En som det gick bra för. Nu återstår väntan och en lång rehabilitering. Jag vet inte när jag blev smittad men tufft räknat tar det säkert dubbelt så lång tid att tillfriskna. Mer än en månad om det nu räcker. Ingen vet ju något. Det är det mest omskakande. Att det inte finns besked. Inga erfarenheter, få kunskaper att luta sig mot.

Fast jag har en personlig önskan – måtte vi som klarat av vårens covid-19 vara immuna nästa gång tsunamin drar in. Hur ska det annars gå? Och hoppas alla som ställer upp oegennyttigt i vården och hoppar in för varandra, orkar dra lasset ett tag till. Hjältar.