Viltnyheten som visade sig vara en anka

Texterna i ämnet fick omgående spridning i de svenska medierna. Och tolkningen är den självklara.

Även om övergångsregeringens neutrala hållning underströks i nyhetsrapporteringen i ärendet är det en M/KD-budget som fördelat medel till myndigheterna och som rimligen får bära skulden i allmänhetens ögon för att ett historiskt arbete skulle gå i graven.

Men på varje redaktion vet man att de riktigt uppseendeväckande tipsen inte alltid är korrekta utan måste kontrolleras mot oberoende källor. I detta fall har regeringen inte skrivit in i regleringsbrevet att viltövervakningen ska fortsätta hos myndigheten med öronmärkta pengar från Viltvårdsfonden. I en intervju deklarerar emellertid statssekreteraren på näringsdepartementet att viltövervakningen är en ”kärnverksamhet” som ska fortsätta.

Viltnyheten förefaller alltså vara en anka, om uttrycket tillåts. Myndigheten gick ut för snabbt med uppgiften om att verksamheten skulle läggas ned och medierna hängde på.

Det finns emellertid en annan intressant aspekt i frågan. Få har nog tänkt på att det är Sveriges jägarkår som finansierar ett medicinskt arbete i syfte att förhindra bland annat pandemier. Viltvårdsfonden är nämligen finansierad av avgiften för det statliga jaktkortet på 300 kronor per jägare. Drygt hälften av pengarna - 50 miljoner kronor - fördelas till Svenska Jägareförbundet som har ett allmänt uppdrag av regeringen att administrera jaktfrågor. Men hälften så mycket går till Naturvårdsverkets arbete och mindre summor fördelas till Statens Veterinärmedicinska anstalt, Länsstyrelserna och till Svenska Naturskyddsföreningen. Viltvårdsfonden blir således en allmän skattkista - en alternativ kassakista för finansdepartementet.

Det låter faktiskt inte som den mest lämpade metoden att finansiera ett långsiktigt förebyggande arbete mot pandemier, även om landet jägare är vana vid att ta ett stort samhällsansvar.