"Barnen har inte samma rädslor som oss"

Lena Forsaeus och Marcus Hermansson förlorade sin dotter Nora när hon var 7,5 år gammal. Fortfarande fem år senare funderar de på hur de borde ha pratat med henne om döden.

Av de föräldrar som förlorade sitt barn i cancer mellan 2010 och 2015 valde en tredjedel att prata med sitt barn om döden. Två tredjedelar valde att inte göra det. Av dessa ångrar sig en fjärdedel, visar en ännu inte publicerad undersökning.

Elefanten i vardagsrummet

Döden blev den stora elefanten i vardagsrummet, beskriver Lena och Marcus. Rådet från både läkare och psykolog var att uppmärksamma och lyssna in Noras frågor kring döden, utan att själva ta initiativ. Men frågorna kom aldrig.

Lena och Marcus håller med om att det i grunden är bra att vara lyhörd för barnet. Samtidigt blir det ett tungt ansvar som vilar på ett litet barns axlar. Där kan vårdpersonalen ta ett större ansvar, anser föräldrarna.

Barnet sätter agendan

Trenden är densamma som från en undersökning som Ulrika Kreicbergs genomförde för femton år sedan. Då var det en tredjedel av föräldrarna som ångrade sig, nu är det en fjärdedel.

Samma undersökning visade även att de föräldrar som ångrade sig löpte dubbelt så stor risk att drabbas av depression. Samtidigt finns det ingen anledning att prata enbart för pratandets skull, menar Ulrika Kreicbergs.

Drar upp ridån

Många gånger är det lättare för barnet att vända sig till vårdpersonalen med sina funderingar. Vilket innebär att vårdpersonal måste bli mer medveten, få kunskap att våga finnas där när frågorna kommer, tror Ulrika Kreicbergs.

Därför blir även kunskapen om att ytterst få föräldrar ångrar att de pratat med sina barn blir så viktig. Det blir ofarligt att prata, säger Ulrika Kreicbergs.

Efter det värsta

Hade vården redan från början öppnat dörren för frågan om döden, tror Lena och Marcus att det hade varit lättare att återkomma till frågorna längre fram.

TT