Möte med kulturmannens hustru

Kulturmannen har blivit ett begrepp inom det svenska kulturlivet. Men denne pompöse figur som livnär sig på kvinnors beundran och oavbrutet citerar sig själv är inget svenskt fenomen. Tvärtom så finns han överallt.

Knivskarp humor

2003 skildrade den amerikanska författaren Meg Wolitzer en ovanligt proppmätt kulturman med knivskarp humor i sin roman "Hustrun". En bok som nu kommer på svenska.

Här möter vi Joan som ägnat ett helt liv åt att stötta sin man, den hyllade och självgode författaren Joe Castleman. På det svenska förlagets hemsida beskrivs Joan som kulturmannens hustru.

Meg Wolitzer själv har emellertid inte hört talas om den svenska kulturmansdebatten, det konstaterar hon över telefon.

När Meg Wolitzer skrev "Hustrun" hade hon burit på idén till boken mycket länge. Manlig makt och, som hon själv formulerar det, kvinnlig medskyldighet har alltid fascinerat henne.

Sunda reaktioner

Kvinnor som pratar om jämlikhet och feminism tvingas ofta vänja sig vid att mötas av både hot och hat. Men Meg Wolitzer säger att omvärldens reaktioner hittills har varit sunda. Dels kring "Hustrun", dels beträffande essän "The second shelf" ("Den andra hyllan") som publicerades i New York Times 2012.

I den uppmärksammade texten ställer hon sig frågande till ordet "kvinnolitteratur". Enligt Meg Wolitzer har begreppet blivit ett verktyg för att klassa böcker av kvinnliga författare som lägre stående.

Hårdkokt manlighet

Enligt Meg Wolitzer speglas det genusorienterade klassificerandet också i böckernas omslag. Hon påpekar att märkligt många böcker av kvinnliga författare pryds av bilder på små rara flickor i böljande vetefält. Detta medan de omslag som paketerar manliga författare är fulla av stora tunga bokstäver. Mysigt versus hårdkokt.

TT