Hobert gör drama om legend på Färöarna

Richard Hobert var i slutarbetet på sin senaste film "En enkel till Antibes", när han fick ett samtal från en färöisk kvinna. Hon hade en filmidé att dela med sig av.

Med en berättelse om en verklig händelse - en muntlig legend som levt kvar på Färöarna i över 100 år, lyckades kvinnan fånga hans intresse. Det var en historia om kärlek, utanförskap och en splittrad familj.

"Grep tag i vårt liv"

I "Fågelfångarens son", som har biopremiär 5 april, är den färöiske fågelfångaren Esmar och hustrun Johanna på väg att förlora sitt arrende med tillhörande hus och mark. Enligt färöisk 1800-talslag måste Esmar få en son inom ett år om arrendet ska förlängas - och hittills har hustrun bara fött döttrar. Paret beslutar därför att hitta en annan man som kan göra henne med barn, ett beslut som ska få långtgående konsekvenser.

Det tog åtta år från det att Richard Hoberts senaste film hade premiär till att "Fågelfångarens son" stod färdig. Det står i stark kontrast till hur regissören tidigare har jobbat, då han i det närmaste gjorde en film om året.

Inga kompromisser

Det karga och hårda landskap som Färöarna till stor del består av gör sig ofta påmint i "Fågelfångarens son", där människorna med stor möda tar sig fram mot den obevekligt tjutande vind som sällan släpper greppet om tillvaron.

Många språk präglar också filmen. Det talas färöiska, svenska, danska, franska och norska.

"Hoppas att den når fram"

Richard Hobert har som regissör mottagit både ris och ros för sina filmer. För regidebuten "Glädjekällan" (1993) erhöll han Ingmar Bergman-priset - och av Bergman själv beskrevs filmen som ett mästerverk. Hoberts senaste film, "En enkel till Antibes", belönades med en Guldbagge för bästa manliga huvudroll (Sven-Bertil Taube). Medeltidsdramat "Tre solar" från 2004 fick däremot ett betydligt svalare mottagande.

TT: Snart är det premiär, vad är dina förväntningar?

TT