Filmrecension: Saknaden

Sällan har väl två människor hatat varandra så innerligt som Zjenja (Marjana Spivak) och Boris (Aleksej Rozin). Paralleller har dragits mellan den här filmen och Ingmar Bergmans "Scener ur ett äktenskap", men nja, Johan och Marianne framstår som riktigt sympatiska i jämförelse.

Nu är det också dags för en efterlängtad skilsmässa. De har egentligen båda två redan gått vidare till nya partners. Men kvar i boet finns den tolvårige sonen, som ingen av dem egentligen vill ta hand om. Detta framkommer med brutal tydlighet under ett högljutt gräl, som hörs av sonen i en scen som är något av det mest hjärtskärande jag sett.

Pojken försvinner sedan och under sökandet, som utförs av frivilliga krafter, får föräldrarna tillfälle att - möjligen - rannsaka sig själva. Det är dock aldrig fråga om någon försoning i "Saknaden". Historien, som Oscarsnominerades till bästa icke engelskspråkiga film i år samt belönades med det näst finaste priset i Cannes förra året, handlar mer om inre tomhet och hur kärlekslösa mönster upprepas i generationer.

Att se bra ut på Instagram, ha fina prylar och lyckade förhållanden är numera lika viktigt i Ryssland som överallt annars. På sätt och vis är det tröttsamt att Zvjagintsev trycker så hårt på just sociala mediers intåg i sin samhällskritik - överlag varvas hänförande visuellt starka scener med överraskande övertydlighet - men det skänker ett universellt drag till den här nattsvarta historien.

Grundfrågan handlar om hur vi behandlar våra barn? Det är kanske inte en lika stark tematik som i den mer öppet regimkritiska korruptionsstoryn i "Leviatan" men inte desto mindre gripande.

Om man vill få en fördjupning rekommenderas att även se Svetlana Aleksijevitjs dokumentär "Lyubov - kärlek på ryska". Nobelpristagaren undersöker i filmen vad som utmärker främst den sovjetiska människans kynne. Lycka är till exempel inget centralt begrepp, det finns knappt ett språk för den typen av känslor. Det känslomässiga arvet är Andrej Zvjagintsev mycket medveten om.

TT