Filmrecension: Power Rangers
Det verkar finnas ett omättligt sug efter nyinspelningar av amerikanska barnprogram från 80- och 90-talen. Serier som "Transformers", "Teenage Mutant Ninja Turtles" och "Power Rangers" återkommer ständigt i nya grälla kläder.
I Sverige gjorde serierna sitt intåg i samband med kabel-tv:n, i en oemotståndlig kontrast till SVT:s sävliga utbud - actionspäckat, färgsprakande och lite lagom korkat. Men programmen fick också hård kritik för sitt underhållningsvåld, särskilt "Power Rangers" som plockades bort ut TV3:s tablå efter att ett brutalt barnamord i Norge 1994 misstänktes ha inspirerats av serien.
Forskarna är fortfarande inte ense om huruvida våldsamma barnprogram skapar våldsamma barn, men när "Power Rangers" nu (efter 21 säsonger på amerikansk tv) blir långfilm, har den fått elvaårsgräns i Sverige. Det känns rimligt, actionscenerna är intensiva och referenserna till klassiska tonårsfilmer som "Breakfast club" och "Stand by me" är troligen svårbegripliga för småttingarna.
Samtidigt är det svårt att se vilken 15-åring som skulle vilja se den här filmen. Berättelsen om fem arketypiska high school-ungdomar som får superkrafter är tunn och plojig, särskilt för en publik som vant sig vid komplexiteten hos filmer som "Hunger games" och "Divergent".
Försöken till uppdateringar känns också fumliga och lite lama. Kvintetten har fått en välbehövligt mångfalds-makeover med såväl en autistisk och en asiatisk rollfigur som en (synnerligen vag) antydan om att en i gänget är lesbisk. Men ledaren Jason är fortfarande en klassisk helylleamerikansk sportfåne, som ständigt måste rädda sina svagare kamrater ur diverse knipor.
Elizabeth Banks gör rollen som den intergalaktiska superskurken Rita Repulsa, med ett överspel som får hennes porträtt av modeoffret Effie Trinket i "Hunger games" att verka fullt av subtila nyanser. Hon är så frejdigt ondskefull att hon nästan spricker i sömmarna - en entonighet som hör hemma i barnprogram från svunna tider, men knappast på biodukar 2017.
TT