Filmrecension: Jimmie
Om du vill ställas öga mot öga med dig själv - gå på bio. När vi tittar på en film gör vi det med våra egna erfarenheter och egenheter som filter och förstärkare. När film fungerar som bäst väcker den slumrande minnen till liv, konfronterar oss med sidor av oss själva som vi helst gömmer undan, skalar av skyddspansar och spelad coolhet. Plötsligt sitter man där och bölar till den mest banala av kärlekshistorier, för att den påminner om tonårsförälskelsen från länge sedan som slutade så illa.
För mig blir självspeglingen som allra mest tydlig när jag ser filmer om små barn som far illa - föräldraskapet gör huden runt hjärtat tunn som silkespapper. Och att ha en egen fyraåring hemma gör det till en både intim och plågsam upplevelse att titta på Jesper Ganslandts "Jimmie".
Ganslandt, som debuterade med buller och bång med dramat "Farväl Falkenberg" 2006, står själv framför kameran tillsammans med sonen Hunter i berättelsen om en liten pojke och hans pappa som ger sig ut på en resa. Hemma i Sverige faller bomberna, på andra sidan Medelhavet väntar tryggheten - men vägen dit är svår och farlig. Vi vet också redan från början att Jimmie kommer att komma bort från sin pappa, ett faktum som löper som en vitglödgad mardrömstråd genom filmen.
Det går att ifrågasätta Ganslandts "omvända världen"-premiss - ska det verkligen behövas en film om en lintott på flykt från ett Sverige i krig för att få oss att känna med dagens flyktingar? - men filmens kraft är allt annat än konstruerad. Den kommer från den verkliga relationen mellan de två huvudrollsinnehavarna, en äkthet som känns i varje scen. I den ömsinta pappan som hela tiden försöker lugna och distrahera, i barnet som växlar mellan lekfullhet och likgiltighet på samma sätt en helt vanlig fyraåring, i stället för att bre på med känslor som en lillgammal barnskådespelare.
Med tanke på sitt dystra ämne är "Jimmie" förvånande vacker, mycket tack vare Måns Månssons sinnliga foto. Filmen har ett kompromisslöst barnperspektiv, den utspelar sig hela tiden i Jimmies ögonhöjd med skärpan ställd på hans ansikte. Omvärlden är ofta suddig, vi befinner oss nästan hela tiden i barnvärlden där lek och hemska upplevelser får existera tillsammans - och där en förälders kärlek är störst av allt.
TT