Filmrecension: Death wish

Det var länge sedan Bruce Willis brydde sig om vad han presterade på jobbet men kanske finns det fortfarande en och annan "Die Hard"-nostalgiker där ute som ändå hoppas på en gnutta McClane-magi. Men, tyvärr. Inte den här gången heller.

Framför allt är rollsättningen tveksam eftersom Willis patenterade good guy-utstrålning blandar ihop korten på ett obehagligt vis i den här nyversionen av "Death wish - våldets fiende nr 1" (1974).

På den tiden var det Charles Bronson som tog på sig rollen som nattlig domare och bödel på New Yorks gator. Den här versionen utspelar sig i Chicago. Varje dag rapporteras det om dödligt våld och på sjukhuset jobbar Paul Kersey för att rädda liv. Han är en välbärgad läkare som lever ett ordnat liv med sin familj.

Men allt förändras när hans fru dödas och hans dotter hamnar i koma efter ett våldsamt rånförsök i hemmet. När polisen inte kommer någon vart i utredningen drar han på sig en luvtröja och skjuter två bilrånare till döds (!). Sedan skjuter han en knarklangare (!). Ingen av dem har alltså med hans frus mord att göra. Det är bara början på en kavalkad av ologiska händelser och geggiga, dödliga uppgörelser.

Där någonstans tappas den mikroskopiska chansen till en relevant moralisk diskussion kring hämnd, Kersey flippar ju bara. Det gjorde Bronson på sin tid också men han hade åtminstone en psykopatisk mördarmaskinspersona som gjorde det hela lite trovärdigt.

Att Bronson mestadels mejade ner svarta och mexikaner var kontroversiellt redan då - originalet ska också ha varit den mycket filmintresserade Lasermannens favorit, om man ska tro tv-serien om honom.

Nu är den här filmen så dålig att den är svår att ta på allvar. Men nog känns det som ett obehagligt tecken i tiden att "Death wish" sätter en dokumenterat mysig typ som Bruce Willis i huvudrollen och sedan ogenerat propagerar för våldsam medborgargardes-mentalitet utan att det blir några konsekvenser?

TT