Filmrecension: Black sea

Robinson (Jude Law) är en hederlig, åldrande arbetare, fast i en mansroll där jobbet alltid har prioriterats och familjen till slut tröttnat på att vänta. När han blir av med jobbet som u-båtskapten i sjöbärgningsbranschen finns varken avgångsvederlag, pension eller nytt jobb i sikte. Men på puben får han ett tips av en lika arbetslös kollega. En last med guldtackor från Hitlers dagar sägs ligga i en bortglömd ubåt på botten av Svarta havet. Robinson skaffar kvickt en investerare, får nytt hopp om livet och samlar ihop en rysk-brittisk besättning för ett våghalsigt bärgaräventyr. De flesta i gänget är kastade på råkapitalismens sophög och satsar allt på några dygn av riskabelt arbete.

För älskare av revansch-action och skattjakter verkar kanske detta som ett lovande upplägg men någon klassiker i den filmhistoriska sektion som kallas ubåts-action blir "Black sea" inte. För precis när man bestämmer sig för att svälja diverse klyschor samt Jude Laws flyende hårfäste och skotska accent börjar problemen på allvar. Och det handlar (tyvärr) inte om att gänget blir jagade av den ryska flottan eller drabbas av oväntade läckor på skorven de lyckats fixa eller något annat potentiellt pulshöjande. Utan om att alla gubbarna är idioter på en sådan låg nivå att man får syrebrist.

Periskopet hinner knappt tas ned innan splittring, våld och orimligt agerande sprider sig i ubåten. En katalysator är den volatile dykaren Fraser. Han spelas av Ben Mendelsohn, som just nu briljerar som iskall orm i paradiset i den fängslande Netflix-serien "Bloodline" och här spelar ett slags parodi på samma psykopatiska roll. Hans tokerier blir början på en hel parad av irriterande testosteronfyllt beteende som effektivt sänker all spänning och trovärdighet.

TT