"Bli föräldralös var jobbigare än jag trodde"

Hans flyktyrke är trädgårdsmästare, det brukar skådespelaren och författaren Jonas Karlsson skämtsamt säga. Men faktum är att gödningsmedel och skugglägen för växter har en särskild nostalgisk klang för honom - trädgården var hans föräldrars stora passion.

Med samma värme porträtterar han Ingmar i romanen "Regnmannen". Denne är en pensionerad teaterregissör som efter att hans fru gått bort ägnar all sin tid och kärlek åt hennes rosor.

Miste föräldrarna

Det är tolv år sedan Jonas Karlsson debuterade, och sedan dess har han varvat sin skådespelarkarriär med att ge ut kortromaner och noveller. Den nya boken tycker han känns som den första riktiga romanen. Vägen fram till den var känsloladdad. Hans mamma fick en hjärnblödning för några år sedan och gick plötsligt bort. Under sjukdomstiden upptäckte Jonas Karlsson också nya sidor hos sin pappa.

Hans barndom var både kärleksfull och lycklig, intygar han. Men hans pappa delade ändå vissa egenskaper med huvudpersonen Ingmar: de tillhör båda en generation män som inte gärna pratar så mycket om känslor.

För ungefär två år sedan dog dessutom Jonas Karlssons pappa.

Söker mysteriet

Så småningom blev dock bokens Ingmar en egen person, en lågmäld typ som känns igen från Jonas Karlssons författarskap. Handlingen tar en smått absurd riktning, vilket också det karaktäriserar mycket av hans prosa. Ingmar hittar en märklig kran, som på något vis tycks stå i förbund med regnet.

Men han förtydligar: det han själv söker efter är just att få upptäcka. Han har ingen agenda utan trevar sig fram och unnar sig att "simma runt" i det där okända som berättelsen först är.

Rädd för ensamhet

I "Regnmannen" dras både den förnumstige grannen och en lokal kommunpolitiker in i Ingmars upptäckt. De är alla lite omsprungna, säger Jonas Karlsson fundersamt, som i en Tjechovsk värld av väntan. Ingmar lade hela sitt liv på länsteatrarna - porträttet av honom är också en hyllning till alla de eldsjälar som får Sveriges teaterliv att gå runt. Men plötsligt är han passé, och vännerna försvunna.

Den ensamheten är något Jonas Karlsson har berört förut.

Både den och fantasin får gärna vara lite vild - så länge de samtidigt tuktas.

Att hamna utanför gruppen tycker han känns läskigt. Men att vara för sig själv är inget Jonas Karlsson är rädd för - stora delar av barndomen tillbringade han i en tallskog med sina egna fantasier som sällskap. Han minns fortfarande besvikelsen när omvärlden ansåg att han var för stor för att låtsas.

Men den kreativa kranen har han aldrig stängt av.

TT