Antik sanningslidelse klär av samtiden

Han är sin egen pappas mördare och sin mors äkta man. Publiken vet - Oidipus gör det inte, även om ångesten lyser om Reine Brynolfssons sårbare kung.

Gång på gång blir han avrådd från att söka sanningen om sig själv, men han fortsätter ändå. Den blinde Teiresias, här som en barsk, klok gammal siare i Gunnel Lindbloms gestalt, försöker få honom att låta bli. Det gör även herden (Hans Klinga), han som en gång fick det övergivna barnet av Oidipus fru - och, ska det visa sig, mamma.

På publikplats blir det fruktansvärda blir minst sagt kännbart.

Diskret moderiktiga

På Dramatens stora scen ser Oidipus och Antigone ut att vara hämtade direkt från Nybroplan i Stockholm. Rök, dimma och diskret moderiktiga kläder paras med Sofokles 2 500 år gamla dramer. Poeten Marie Lundquist har omtolkat texten utifrån Emil Zilliacus respektive Hjalmar Gullbergs översättningar. Språket är kärnfullt, ibland förstärkt med stillsam musik, i en naken iscensättning typisk för Stubø.

Det har gått 60 år sedan hunden Lajka sköts upp i rymden, men 66 år sedan "Kung Oidipus" senast hade premiär på Dramaten. "Antigone" däremot återkommer på svenska scener. Dramat om den unga kvinnan, som trotsar makten, kung Kreon, och hellre dör än lyder, är lättare att koppla till en politisk samtid än vad Oidipus är, menar Stubø som ville göra båda.

"Nästan kusligt"

Med händerna i byxfickorna och svart nagellack står hennes Antigone stadigt på scen: "Nu min syster är det dags för dig att visa om du är modig eller feg".

Men hur rebellisk är hon egentligen? Antigone vill, mot kungens vilja, begrava sin bror eftersom hon tror på ett liv efter detta. Det är gudarnas och familjebandens lagar som hon åberopar, det vill säga det traditionella, konstaterar Eirik Stubø.

"Oidipus/Antigone" har premiär den 3 november.

TT