Pettson och Findus – pannkakstårtan
Tre Kalmarsalen! På en och samma helg! Intresset från barnen och deras föräldrar är enormt och det med rätta. Ensemblen förtjänar det. Och Mycke’ Nöje förtjänar det. Det är modigt att våga satsa så stort och då är det också roligt när det fungerar och publiken kommer.
Föreställningen inleds med att grannen Gustavsson kommer till Pettsons gård för att låna lite märlor så att han kan laga gumman Anderssons staket innan hennes ilskna tjur smiter ut. Men Pettson och Findus är inte hemma. Helt plötsligt upptäcker Gustavsson att han står i hönsgården och kan inte få upp dörren. Där får han vackert stå tills
Pettson och Findus kommer hem och släpper ut honom.
Gustavsson bjuds på kaffe, som Findus ser till att söta med många, många sockerbitar när Gustavsson tittar åt ett annat håll, innan han får en potta med märlor och kan gå och fortsätta laga staketet. Sedan sätter Pettson och Findus igång med att fira Findus födelsedag. Han fyller tre gånger om året och varje födelsedag firas med pannkakstårta. Det är bara det att det inte finns tillräckligt med mjöl hemma och innan Pettson kommer iväg till affären för att köpa mjöl. Cykeln ska pumpas, men först måste man fiska upp nyckeln till snickarboden ur brunnen och innan allt har hunnit fixas har gumman Anderssons tjur dykt upp på gården och lyckats somna lutande mot stegen. Och sedan följer tokigheterna på varandra. Findus blir tjurfäktare med en gardin knuten i svansen och Pettson hamnar på något sätt i skålen med råa ägg.
Ensemblen har under åren förändrats och skådespelare har bytts ut. Martin Rydell är jättebra som Pettson. Han är mysig och snäll och tycker att alla Findus påhitt och kommentarer är helt naturliga och logiska. Mathias Sundén som grannen Gustavsson är också fantastiskt, men inte så retsam som bokens granne eller så butter som de tecknade filmernas. Mathias Sundéns Gustavsson är inte någon som varken man själv eller Findus blir rädd för, utan mer skrattar åt.
Joel Berntsson som Findus är också bra och busig, men kanske inte den mest energiska katt man har sett. Han håller igång och fastän han är bra är det inte utan att man saknar Anna Rydells Findus.
Och så bara måste man nämna scenografin som är riktigt ambitiös och superfin. Man har inga problem att köpa att man befinner sig på Pettsons gård, att hönorna sitter i hönsgården eller att Findus firas ned i brunnen.
De riktigt stora skratten fattas för föräldrarna och barnen hänger kanske inte med på alla ordvändningar, men vad gör det att mamma har haft roligare tidigare. Dottern Astrid, 4,5 år, tyckte att de fem fjädrarna var givna. ”Det var världsbäst”. Och det är ju det viktigaste.
Vuxenbetyg: 3
Barnbetyg: 5
